Djurskyddskontrollen måste vara trovärdig! Tänk mål istället för relativitet! Utveckla de djurslagsspecifika föreskrifterna, Jordbruksverket! Tre av tretton åtgärder som Frida Lundmark Hedman, filosofie doktor i husdjursvetenskap och en av landets främsta experter på djurskyddsregelverk, ser för att förbättra svensk djurhållning för så många djur som möjligt.
Läs hennes 13 råd här:
Ifrågasätt traditioner!
Regelverk anpassas ofta efter hur verkligheten ser ut. Exempelvis får vi
hålla kaniner i små burar hela deras liv medan hundar och katter måste
hållas på ett helt annat sätt. En ko får stå uppbunden på samma plats
åtta–tio månader i sträck medan en häst måste få röra sig fritt i sina
naturliga gångarter varje dag. Det finns ingen djurvälfärdsforskning
som stödjer dessa olikheter utan det har bara att göra med ”så har vi
alltid gjort”. Där måste vi våga börja ifrågasätta traditioner.
Kräv förändringar!
Om forskning entydigt visar på att en viss företeelse som är tillåten i
lagstiftningen innebär djurskyddsproblem så måsta lagstiftaren våga
sätta stopp, även om det till en början verkar ”omöjligt”. Exempelvis
är det numera inte tillåtet att kastrera griskultingar utan bedövning
och hästar får inte längre stå uppbundna i spilta dygnet runt, även
om dessa hanteringssätt ansågs nödvändiga eller självklara för bara
några decennier sedan. När mer omfattande regeländringar införs är
det dock viktigt med långa övergångstider så att man möjliggör för
djurägare att kunna anpassa sin djurhållning.
Tänk mål istället för relativitet!
Sverige framhålls ofta som bättre än andra länder på djurskydd, för vi
har ett ”strikt regelverk”. Men att något är bättre behöver ju inte innebära
att det är bra; bara att det är lite mindre dåligt. Jordbruksverket
har exempelvis infört regler som innebär att det är möjligt att avvänja
griskultingar vid 21 istället för vid 28 dagars ålder. Denna ändring kan
inte motiveras utifrån forskning, tvärtom, vilket Vetenskapliga Rådet
för Djurskydd har visat, däremot används argumentet att vi ju ändå
fortfarande är lite bättre än EU. Jag anser att det bästa vore att sätta
upp mål kring det djurskydd vi i Sverige vill uppnå utan att hela tiden
jämföra oss med andra.
Jobba för höjd EU-lagstiftning!
Även om jag anser att lagstiftningen ska bygga mindre på att jämföra
sig med andra länder så tror jag att det i dagsläget är orealistiskt att
tänka att Sverige kommer springa ifrån andra länder vad gäller djurskyddsnivån
i lagstiftningen. Detta eftersom det ses som en konkurrensnackdel
om andra länder har lägre ställda krav. Om Sverige menar
allvar med att man vill ligga i framkant på djurskyddsområdet torde
således vår nivå succesivt höjas om EUs lagstiftning förbättras.
En trovärdig kontroll måste finnas!
För att ett regelverk ska vara trovärdigt måste det finnas en kontroll
av efterlevnaden som är opartisk, kompetent och rättssäker. För att
uppnå detta kommer det behövas en lagstiftning som är tydlig, god
vägledning från Jordbruksverket samt en plan för hur djurskyddsinspektörerna
ska få kontinuerlig utbildning och träning för att upprätthålla
sin kompetens och förmåga att göra likvärdiga bedömningar. Det
skulle dessutom behövas mer resurser till djurskyddskontrollen. Idag
är det nationella målet att under ett år ska 10 procent av de gårdar som har
livsmedelsproducerande djur få en djurskyddskontroll. Det är en kontrollfrekvens
på vart tionde år, vilket bara det är alldeles för sällan. Till
saken hör dock att det dessutom bara var fyra av 21 länsstyrelser som
levde upp till detta mål under 2018.
Få ut budskapet att lagstiftningen är en miniminivå!
Lagstiftningen innebär inte någon optimal eller rekommenderad nivå.
Inte heller utgör den ett hinder för att faktiskt göra något bättre. Detta
är ett budskap jag tror man behöver jobba mer med för att nå ut till alla
som på ett eller annat sätt måste efterleva djurskyddslagstiftningen.
Jordbruksverket bör utveckla de
djurslagsspecifika föreskrifterna!
Den nya lagen har ett nytt syfte som säger att vi ska ”säkerställa ett
gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur”.
Tidigare var det främsta syftet med djurskyddslagen att djur inte skulle
utsättas för onödigt lidande. Det betyder att ambitionen höjts. Vi ska
nu inte bara se till att djur inte lider utan faktiskt ge dem ett bra liv, där
djuren får en god välfärd med livskvalitet och möjlighet att uppleva
glädje och välmående. Eftersom föreskrifterna är anpassade efter den
gamla lagens djurskyddsnivå behöver Jordbruksverket se över föreskrifterna
så att det inte uppstår ett allt för stort ”glapp” mellan lagens
intentioner och de faktiska reglerna i föreskrifterna.
Politiker bör ge Jordbruksverket
entydiga direktiv kring djurskydd!
Just nu finns det ett antal gällande dokument som Jordbruksverket har
att förhålla sig till när de utvecklar djurskyddsföreskrifterna, till exempel
propositionen till nya djurskyddslagen, livsmedelsstrategin och den
så kallade konkurrenskraftsutredningen. Enligt dessa ska föreskrifterna
vara målinriktade, förebyggande, förenklade, flexibla, tydliga, förutsägbara
och kontrollerbara. Egenskaper som sinsemellan är motstridiga!
Det finns forskning som visar att målinriktade och flexibla regler ökar
risken för olika tolkningar.Att begära mer målinriktning och flexibilitet
samtidigt som en högre förutsägbarhet ska uppnås är ganska orealistiskt.
Ett målinriktat regelverk riskerar även ta bort delar av det
förebyggande syftet, eftersom det flyttar fokus från att minska riskerna
djurskyddet till att upptäcka dålig djurhållning, det vill säga lagstiftningen möjliggör
inte ett ingripande förrän djurens välfärd faktiskt är nedsatt. Eftersom
djurskyddslagstiftningen är bindande är det viktigt att utformningen
och hanteringen av den blir rättssäker. Att Jordbruksverket skapar
rättssäkra regler måste därför gå före tvetydiga direktiv från politikerna.
Utveckla djurvälfärdsnivån!
I och med den nya djurskyddslagen ska djuren ges en god välfärd. Det
innebär att Jordbruksverket måste införa regler kring djurens välfärdsnivå.
Tidigare har fokus legat på förebyggande djurskyddsaspekter,
och mindre på djurens faktiska välfärd. Det måste nu skapas en bättre
balans mellan dessa. Vi behöver både regler kring inhysningsmiljö och
skötsel för att förebygga dålig välfärd och öka sannolikheten för en
god välfärd, samt regler kring djurens välfärd för att säkerställa att de
förebyggande faktorerna har fungerat tillfredsställande.
Inför en försiktighetsprincip i djurskyddslagstiftningen!
Denna princip finns redan i Miljöbalken och innebär att om man är
osäker på om något orsakar skada eller olägenhet för omgivningen,
men man misstänker att det finns en risk att så är fallet, så ska man
utgå från att skada eller olägenhet kommer att uppstå och därmed
inte utföra det. Försiktighetsprincipen finns därför till för att förebygga
negativ påverkan på miljön. När det kommer till djurskydd är det oftare
så att om man inte har entydig och exakt kunskap om i vilken omfattning
ett djur lider eller hur det påverkas, och det inte finns några andra
alternativ, så tillåter man det. Jag önskar att man i större utsträckning
tänkte tvärtom. Det vill säga att man måste kunna bevisa att en
riskföreteelse inte orsakar lidande innan den tillåts.
Ta tillvara ny kunskap!
Forskning leder hela tiden fram till nya kunskaper som lagstiftarna
måste ta hänsyn till när regelverken revideras. Ett område som jag
tror kommer bli aktuellt inom kort är fisk, och i det här sammanhanget
främst odlad fisk. Där kommer just nu oerhört mycket ny kunskap
fram. Det är också tydligt från regeringen att Jordbruksverket måste ta
hänsyn till forskning när de omarbetar sina föreskrifter. Därför finns det
sedan några år tillbaka ett vetenskapligt råd för djurskydd som ska vara
Jordbruksverket bland andra behjälpligt angående forskningsläget, och
det är viktigt att Jordbruksverket tar till sig deras arbete.
Sätt ned foten Jordbruksverket!
Forskningen ger inte alltid entydiga svar; olika professioner kan tolka
resultaten olika och det är ovanligt att forskningen kan svara på vilken
miniminivå lagstiftarna ska välja. Vem kan komma fram till att nio kvm
är det perfekta minimimåttet på en hästbox för en häst som är 165 cm
i mankhöjd, eller att kor behöver komma ut just sex timmar per dygn
för att beta? Det handlar i stor utsträckning om vilka risker som är
acceptabla, och det är en etisk fråga snarare än en forskningsfråga –
forskningen kan bara belysa risknivåerna, inte säga vad som är etiskt
och moraliskt ”rätt”. Där forskning saknas eller inte är entydig måste
Jordbruksverket våga sätta ner foten var gränserna ska gå.
Ta hänsyn till tvärvetenskaplig kunskap!
När nya föreskrifter tas fram är det inte bara forskning kring djurvälfärd
som kommer ha betydelse för nivån. Jordbruksverket kommer att
behöva väga in såväl ekonomiska som etiska aspekter. Djurskydd i
allmänhet, och djurskyddslagstiftningen i synnerhet, är beroende av att
forskning som knyter ihop olika områden bedrivs.
Ett viktigt forskningsområde för att utveckla djurskyddslagstiftningen är att visa vinster
med god djurvälfärd, både ekonomiskt och samhällsmässigt. Andra
forskningsområden som behöver tas hänsyn till i större utsträckning är
de som rör tillsyn och regelutveckling. Detta är i sig egna forskningsområden
där man forskar kring till exempel rättssäkerhet, kontrollers
likvärdighet och tillsynsmetodik.
Frida Lundmark Hedman började som djurskyddsinspektör. Sedan blev hon lärare och doktorand på SLU. För två år sedan tog
hon sin doktorsexamen i husdjursvetenskap. I dag är hon anställd vid institutionen för husdjurens miljö och hälsa på SLU i Skara.
Foto: Fredrik Hedman
