Det finns problem i de djurförsöksetiska nämnderna. I sin Ture Sventon-inspirerade krönika lyfter Inge Skog, som har lång erfarenhet av att vara djurskyddsrepresentant i en nämnd, några av problemen.
Intill en port vid nedre Drottninggatan i Stockholm finns en skylt med texten ”Ture Sventon. Praktiserande privatdetektiv”.
Som alla vet är T. Sventon den skickligaste privatdetektiven i landet. Hans väntrum är fullt av personer som behöver hans hjälp. En söker en lantmätare med bruna skor, som senast sågs vid Zinkensdamms tunnelbanestation. En annan letar efter en försvunnen spårvagn som brukade gå linje 1. Alla har de svåra och farliga uppdrag åt Sventon.
Men de två som nu konsulterade Sventon hade ett besvärligare problem.
– Prövningen är spårlöst försvunnen! sa den ene. Han hade rutig tweedkavaj, och den andre, i vit tröja, nickade dystert.
– Den djurförsöksetiska prövningen! fyllde han i.
– Kanske ni skulle vilja förklara … började Sventon.
– Den som vill göra djurförsök måste få en ansökan prövad av en djurförsöksetisk nämnd, förklarade den förste. Blir den inte godkänd blir det inget försök.
– Men de allra flesta ansökningar godkänns, sa den andre. Så vi undrar vart prövningen har tagit vägen.
– När såg man den senast? frågade Sventon och sträckte sig efter anteckningsblocket.
– Nja, såg och såg – den finns inte, sa den förste.
– Vi har alltid hoppats att den skulle finnas, men det gör den inte, fortsatte den andre. Det är därför vi är här. Herr Sventon förstår?
Ture Sventon förstod nu ingenting.
– Det går ju inte att leta efter något som aldrig har funnits, mumlade han.
– Signalement! sa han högt, av gammal vana, men avbröt sig. Något sådant kunde ju inte gärna finnas.
Men nu blev det liv i de båda besökarna, och de började prata i munnen på varandra:
– Diskutera det etiskt berättigade … det innebär att väga samhällsnyttan mot djurens
lidande … man måste alltså veta precis vad försöket har för syfte och nytta … nämnden ska
säga nej om försöket går att göra på ett skonsammare sätt … med färre djur … får inte göras om det finns djurfria alternativ … eller om det är ett onödigt upprepande av andra försök …
– Det där måste det ju vara nämndens sak att kontrollera! sa Sventon skarpt. Men nämnden använder alltså inte någon sådan prövning? Vilka sitter i den där nämnden?
– Sex djurforskare, svarade han i tröjan, men de stoppar mycket sällan några försök. Och
fyra politiker och två från djurskyddsorganisationer.
– Plus en jurist som ordförande, sa tweedkavajen. Som ska garantera att nämnden prövar
enligt regelverket.
Då blev det alldeles tyst en stund, tills Sventon undrade:
– Sköter de inte sitt jobb?
– Tja, sa tröjmannen. Vissa forskare är noggranna och kritiska, andra är slarviga och släpphänta. Akademiska studier av hur nämnderna fungerar ger en bild av att politikerna är passiva och dåligt pålästa, medan djurskyddarna är aktiva och kunniga. Det finns undantag åt båda hållen, och förstås skillnader mellan nämnderna, men detta är den generella bilden
– Så det kanske är bättre att leta fram ledamöter med ansvarskänsla och som tar uppdraget på allvar? funderade den andre. Nu är det ju flera som bara lyfter sitt arvode utan att göra sitt jobb. Utan att säga ett ord under nämndens sammanträden. Ett slags lönande time-out – rena stölden! Och man bör få partierna att intressera sig för vad deras representanter egentligen gör i nämnden.
Gör man en sådan reform kanske den där prövningen uppenbarar sig automatiskt, tänkte Sventon när besökarna gått. Tydligen en ny och fräsch idé som borde prövas!
Och han gjorde en anteckning i notisblocket.
Inge Skog har varit ledamot av Malmö-Lunds djurförsöksetiska nämnd sedan början av 1990-talet. Han var även ledamot av Centrala Försöksdjursnämndens etikutskott och av CFN:s utredning om smärta och lidande hos försöksdjur.
Inge Skog sitter i styrelsen för Forska utan djurförsök. Nyligen har han skrivit introduktionsskriften ”Att sitta i en djurförsöksetisk nämnd”. Klicka på titeln för att läsa den!
