KRÖNIKA När jag med stor entusiasm tog på mig uppdraget från Näringsdepartementet att lämna ett förslag till regler om obligatorisk märkning och registrering av katter fick jag skiftande reaktioner från min omgivning.
Det skriver chefsrådman Ulrika Geijer som nu berättar hur det var att utreda denna hyperaktuella fråga.
– Vet du vad du gett dig in på?
Frågan ställdes av personer som hade erfarenhet av juridik kring djur och djurskydd. Stolta kattägare sa: Det är verkligen på tiden. En annan person undrade om det skulle fungera för bönderna och deras ladugårdskatter. Att frågan engagerar så många så mycket kom ändå som en överraskning. Kanske var jag lite naiv. Hade jag tänkt efter en smula, borde jag naturligtvis förstått det. Det finns ungefär 1,4 miljoner katter i Sverige. Fler än 700 000 hushåll äger en eller flera katter. Många engagerar sig i frivilligorganisationer för att minska de kanske 100 000 hemlösa katternas lidande.
Frågan om obligatorisk märkning och registrering av katter har diskuterats vid flera tillfällen. Redan år 1996 fanns det ett förslag på reglering som inte ledde till lagstiftning. I betänkandet Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) återkom förslaget om att det skulle införas ett krav på märkning och registrering av katter. Djurskyddslagen som började gälla i år innehåller dock inte något krav på märkning och registrering. Regeringen ansåg att det behövdes ytterligare utredning av konsekvenserna av ett sådant krav och riksdagens majoritet höll med.
Riksdagsdebatten inför beslutet om den nya djurskyddslagen visar att frågor kring djur och djurskydd engagerar. Partiernas ståndpunkter i dessa frågor följer inte heller alltid de skiljelinjer vi förväntar oss. Just beträffande förslaget om obligatorisk märkning och registrering av katter ansåg såväl Sverigedemokraterna som Vänsterpartiet att utredningens förslag borde genomföras och att det inte behövdes någon ytterligare utredning. Nu blev det inte så och där kom jag in i bilden.
Krav på märkning och registrering av katter har som utgångspunkt att kattens status måste höjas. Det är en nödvändig, men kanske inte tillräcklig, förutsättning för att komma till rätta med det lidande som hemlösa katter utsätts för. Kravet innebär också en möjlighet för myndigheter och frivilligorganisationer att koncentrera sina resurser på verkligt hemlösa katter snarare än ägda men bortsprungna katter. För mig som juristnörd finns det också en annan aspekt som är intressant, men som inte väcker så mycket allmän uppmärksamhet.
Husdjuret tamkatten får bete sig på ett sätt som vi i princip inte tolererar från något annat tamdjur. Det är helt accepterat att en kattägare släpper ut sitt husdjur inte bara för att det ska röra sig på kattägarens egen tomt utan även på omkringliggande fastigheter enligt kattens val. Lite tillspetsat kan man säga att katten har mera omfattande möjligheter att röra sig på andras än sin ägares mark än vad vi människor enligt allemansrätten har att röra oss i naturen. Katter rör sig, åtminstone i tätbebyggda områden, på tomtmark. Tomtmark omfattas inte av allemansrätten. Katten kan dessutom, om den har den läggningen, fånga en fågel eller en mus, något som absolut inte omfattas av allemansrätten.
Jag har inga synpunkter på att det är så här. Vad som är naturligt och lämpligt när det gäller katters beteende är inte mitt sakområde. Men denna speciella omständighet, som skiljer ut katter från andra tamdjur, tycker jag, på ett lite byråkratiskt sätt, talar för att det borde finnas ett krav på att en kattägare ska märka och registrera sin katt. Så att jag som granne enkelt kan ta reda på om katten som råkat bli instängd i mitt förråd hör hemma någonstans.
