Vi som omger oss med varelser av andra arter vill gärna tro att vi lyssnar till dem, att deras viljor och ståndpunkter spelar roll för oss, skriver professor Karin Dirke och ger en idéhistorisk tillbakablick över människans syn på djurens språk.
I litteraturen har talande djur förekommit sedan urminnes tider. Den antika fabeldiktaren Aisopos tillskrevs en rad berättelser där djur intar huvudrollerna och talar ymnigt med varandra.
Djuren i fablerna är dock i första hand representanter för något annat, en egenskap eller ett moraliskt handlande. Det var först under 1800-talet som djur, så att säga, började spela sig själva i litteraturen. Då kom för första gången berättelser som gjorde anspråk på att på allvar förmedla djurens perspektiv och att berätta om deras liv. Ett framträdande exempel var romanen Black Beauty, skriven av Anna Sewell 1877. Boken syftade både till att förmedla att hästen faktiskt hade en inre värld, att den kunde känna, tänka och uppleva sin tillvaro, och att ge kunskaper om hur hästar borde tas om hand. Boken kom ut i en tid när hästar var vanliga på gator och torg. De utgjorde det vanligaste färdmedlet och de drog kärror, vagnar, bussar och spårvagnar i städerna. Hästars arbete var synligt i offentligheten och deras välfärd eller lidande blev uppenbart för alla.
Samtidens djurskyddsrörelse var förhållandevis ny och ambitiös. Man argumenterade för att djuren hade känslor och tankar men att de saknade språk. Just bristen på språkförmåga blev en särdeles viktig omständighet. Djurvännerna framförde gärna djuren som särskilt kristliga. De lider i tystnad och arbetar ständigt utan att klaga. Oförmågan att tala blev ett tecken på djurens oskuldsfullhet, deras vilja att offra sig för människan.
I mitten av 1800-talet hade Charles Darwin publicerat sina då chockartade rön om människans släktskap med djur. Det fanns i tiden ett stort intresse för vad, om något, som egentligen skilde människan från andra djur. Språket var en viktig gräns, tänkte man sig. Men vad betyder det egentligen att inte kunna tala?
Många föreställde sig nog att djuren var stumma på så sätt att de hade alla tankar och känslor men saknade förmågan att uttrycka dem. Det faktum att djuren var stumma betydde inte att de saknade saker att säga. Detta gjorde att man kom att knyta språkfrågan till maktförhållanden. Att inte kunna tala var att inte ha rätt att utnyttja demokratiska rättigheter. De djurvänner under 1800-talet och det tidiga 1900-talet som argumenterade för att lyssna till vad djuren hade att säga var inte sällan kvinnor som själva saknade möjligheter att göra sig hörda, såväl i offentligheten som i överförd bemärkelse genom rösträtten. De hade varken tillträde till högre akademiska tjänster eller statliga ämbeten.
I en tid då många saknade rösträtt var det viktigt, och ett politiskt ställningstagande, att kräva talutrymme även för djuren. Att göra sin röst hörd, att rösta, var inte tillgängligt för alla. Med den tanken som vägledning kom många av 1800-talets djurvänner att börja föreställa sig att för att hjälpa djuren – som saknade språkförmåga – måste man göra sig till språkrör för dem. Det blev viktigt att tala åt djuren, att se till att deras perspektiv framfördes.
På detta sätt kom en roman som Black Beauty att få en underförstådd politisk roll. I boken gav författaren röst åt hästen men samtidigt också åt de kuskar, kolkörare och slaktare som omgav den. Den innebar på så sätt även ett argument för att ge röst(rätt) åt mänskliga grupper som saknade den.
Samtidigt kom också tanken om djuren som individer, som varelser med minnen, känslor och önskningar. Det fanns,under det slutande 1800-talet, en kritik mot att vetenskapen blivit alldeles för mekanistisk och okänslig. Stora medicinska framsteg gjordes visserligen inom fysiologin men det skedde på bekostnad av djur som fick offra sina kroppar och liv i vetenskapliga försök. Djurvänner argumenterade i stället för att kunskap om levande varelser bara kunde uppnås om man såg dem som helheter, som väsen med både kropp och själ, och på ett empatiskt sätt närmade sig dem. För att få kunskap om djur måste man bli vän med dem, menade man, annars skulle informationen bli missvisande.
Den engelska författaren Eliza Brightwen (1830–1906) blev mycket populär vid förra sekelskiftet med sina informativa berättelser om kamratliga möten med trädgårdens djur. Genom att bygga relationer till, och vänskap med, djuren fick hon kunskaper om deras liv och uppfattningar. Det fanns ett ideal under 1800-talet som handlade om att ta hänsyn till livsberättelser och anekdoter. Kärlek sågs som en nödvändig utgångspunkt för att uppnå vetande.
Att lyssna till djur kan med allt detta i åtanke vara något betydelsefullt som inte bara innebär att försöka kommunicera med dem utan också att se tillvaron som befolkad av andra levande individer med känslor, önskningar, drömmar och intressen. Helt enkelt en rikare värld.
