Att på bästa sätt ta hand om djuren i vår omedelbara närhet är självklart. Men jag försöker också att bry mig om djuren som är på avstånd. Det skriver journalisten Helena Berg.
Jag har haft husdjur så länge jag kan minnas. Allt från hamster till häst. Nu är det mina två dvärgschnauzrar som får all uppmärksamhet. Frasse lägger sig så nära mig han kan i soffan. Sheriff är gärna på golvet men med huvudet på min fot. Att på bästa sätt ta hand om djuren i vår omedelbara närhet är självklart. Men jag försöker också att bry mig om djuren som är på avstånd. De som ger oss vår mat och är minst lika viktiga men som lever långt bort från de flesta av oss i ladugårdar, svinstall och hönshus. Eller transporteras till slakt. Att vara en sann djurvän är att också bry sig om de djur vi inte ser.
”Man ska var snäll mot djuren”, sa mormor och snodde ihop plastpåsen som hon samlat ihop veckans matrester i. Det var kall vinter, jag var fem år och vi gick till skogsbrynet i Stockholmsförorten och la ut matresterna till räven. Jag såg aldrig räven men jag såg spåren och förstod att också djuren jag inte kunde klappa på behövde vår omsorg.
Som journalist är det min uppgift att ta fram och belysa förhållanden som inte tidigare är kända för de flesta. Att ta fram fakta så att tittarna kan reagera och förhålla sig till det man just fått veta. När jag gjorde tv-reportagen om att våra smågrisar kastreras utan bedövning, hade jag väntat i nästan 20 år. Det var då jag såg ingreppet som skulle ha klassats som djurplågeri på vilket annat djur som helst, men som inte gäller just grisen. Bilderna släppte inte taget om mig och när jag fick veta att det numera finns godkända och beprövade alternativ till kastreringen, kunde jag göra reportagen. Tittarnas reaktioner blev mycket starka – hur kan svenska djurskyddslagen utesluta ett djur?
Efter reportagen om den obedövade slakten runt om i Europa blev reaktionerna ommöjligt ännu starkare. Att miljontals djur varje år slaktas genom att få strupen avskuren utan att det köttet på långt när motsvarar efterfrågan. För många kom det som en chock. Liksom att vi förmodligen äter det köttet i Sverige trots att slaktmetoden är förbjuden här.
Jag har aldrig upplevt en så stor respons från tv-tittarna som efter inslagen om grisarna och slaktdjuren. Djurskydd engagerar människor, vi bryr oss om hur djuren har det. Jag kunde inte svara alla tittare som ville veta vad just hon eller han kan göra för att förbättra för djuren. Men att fråga kan faktiskt göra skillnad. Fråga i affären, matsalen, på restaurangen var till exempel köttet kommer ifrån. Det är en bra början.
Kanske var det inte räven som åt upp matresterna i skogsbrynet de där vintrarna när jag var liten. Men det spelar ingen roll. Jag hade fått lära mig mycket om djuromsorg. Hemma låg vår hund och väntade. Han fick matrester han också.
