Målet är att ge alla katter ett kärleksfullt nytt för-alltid-hem. Men ingen katt adopteras förrän den är trygg nog att gå vidare. Följ med till Kattvärnet i Haninge. En av alla Djurskyddets lokalföreningar som tar hand om hemlösa katter.
När jag kommer in genom dörren står ett tiotal boxar på rad som ett stort L. En svart smäcker katt med vita tassar ligger på en matta och sträcker ut sig.
– Det där är vår fina kelgris Kasper, säger Jessica Ekroth, kattskötare och marknadsansvarig på Kattvärnet.
– Två gånger om dagen gör vi rent i varje box. Då får katterna strosa omkring ute i stora rummet om de vill, även om långt ifrån alla vill lämna sin box. Många av katterna som kommer hit har farit riktigt illa och de är skygga och försiktiga i början. Många återhämtar sig. Men inte alla. Våra tillfälliga jourhem är också stor del av verksamheten, ett alternativ när det är fullt hus eller om katten behöver rehabiliteras i en stillsam hemmamijö.
Medan vi samtalar upptäcker jag hur min röst och mina rörelser börjar gå i samklang med Jessicas, tonen blir lågmäld, gestikulerar långsamt med händerna, och jag glider in i ett tillstånd som nästan känns meditativt. Efter ens stund sätter jag mig på golvet. Kasper kommer fram och nosar.
Verksamheten drivs av volontärer
Kattvärnet har för tillfället intagningstopp. Här bor ett tjugotal katter, som behöver personlig omvårdnad varje dag, mat och kostsamma veterinärbesök. Just nu finns inte resurser för fler.
– Katterna som kommer till oss har haft det tufft, därför är det viktigt för oss att alltid kunna ge de katter vi tar emot en stabil nystart i livet, där katterna får allt de behöver för att återhämta sig: Allt från mat och värme och ett rent hem. Men lika viktigt är att de får personlig omvårdnad, kärlek och trygghet.
Kattvärnet har alltid ett skriande behov av volontärer, berättar Jessica. Det kan handla om att hjälpa till med utfodring, rengöring av sandlådor, klippa klor, borsta, leka och kela med katterna. En volontär kan också hjälpa till med bilskjuts till veterinär och utföra andra kattrelaterade ärenden.
– Alla som jobbar här är frivilliga volontärer och får ingen lön för sitt arbete. Därför blir det ibland svårt att få ihop personal, eftersom de flesta har vanliga jobb och ett liv utanför det här. Men vi får också mycket hjälp ifrån allmänheten. Folk skänker kattsaker, kontorsmaterial, kommer hit med kaffe till personalen. Och vissa skänker pengar. Det är jättehärligt! Och lika rörande varje gång, säger Jessica och ler stort.
Att adoptera en katt
Målet för katthemmet är att ge alla katter ett nytt och kärleksfullt för-alltid-hem. Men ingen katt får adopteras innan den är trygg och redo att gå vidare.
– Det märks när någon är redo, säger Jessica. Den stora förändringen vi brukar se är att katterna helt enkelt vill vara med. De springer inte och gömmer sig när någon kommer in genom dörren. De är nyfikna, är med och leker, vill gosa och bli klappade.
Ett utav kraven som katthemmet ställer på alla familjer som vill adoptera är att katten är tänkt som innekatt.
– Att utekatter får ett bättre liv än innekatter är en myt. Det är en tuff miljö för en tamkatt att klara sig på gatan där det finns vilda katter, revirtänk, risk för att bli påkörd och gå vilse. Många katter som går vilse fryser ihjäl. Vissa tror att “katter alltid klarar sig”. När den egentligen inte alls har lärt sig att hitta mat, vatten och sociala koder.
De katter som adopteras bort är alltid chip-märkta, avmaskade, grundligt veterinärundersökta och kastrerade.
– Alla katter bör alltid kastreras, både han- och honkatter, säger Jessica bestämt. Såvida de inte är uppenbart avsedda för avel. Det är oftast de oförutsedda kullarna, honor som blir dräktiga och föder kattungar ingen vill ta ansvar för, som gör att katterna i slutändan far riktigt, riktigt illa. Kastrerade katter blir ofta också både lugnare och tryggare.
Text & foto: Jeanette Polsäter.
I väntan på ett nytt hem byggs katternas trygghet och hälsa upp hos Kattvärnet i Haninge.
Mjuka tassar trampar på golven.
