Maktkamp om minken

Mink_bur_3

Dela artikeln:


Den har länge varit i hetluften inom forskning och politik. Ändå har minken inte fått några förbättringar. Nu kräver Djurskyddet Sverige ett förbud mot pälsfarmning.

Längs en lång gång är husen för minkarna uppradade. I varje hus står nätburarna sida vid sida i långa rader. Fram och tillbaka rör sig minkarna, ställer sig upp tittar och sedan ner igen. En del slinker in i den lilla trälådan som används som lya. Därinne finns halm att ligga på, annars finns det ingenting på nätgolvet i buren. Mellan minken och avståndet ned till marken finns bara stålnätet. Golv, väggar, tak av samma stålnät. Inget mer. Ganska långt från att springa över stora ytor, jaga föda, klättra och simma som den vilda minken vill. Vad har den att göra i buren? Hur mår den egentligen?

Jag befinner mig på Henrik Anderssons minkfarm i Blekinge.
– Minken mår bra, det ser man på den, säger han. Minken har genom aveln blivit tam och den trivs. Om man till exempel öppnar buren så stannar den där, den springer inte iväg, säger han.

Jörgen Martinsson är vd för branschorganisationen Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund. Han är med under besöket och bekräftar det Henrik Andersson säger.
– Minken har inga naturliga beteenden kvar, genom aveln har minken blivit helt anpassad till ett liv i burarna, säger han.

Minken inte tam
Kan detta verkligen stämma tänker jag och ringer till Per Jensen, professor i etologi som forskat på hur genetiken förändras genom avel.
– Nej, det stämmer inte. Minken har bara hållits i fångenskap i knappt 100 år. Domesticeringen har därmed bara inletts. Även om man skulle avla minkar i hundratals generationer skulle de aldrig bli anpassade till burarna, så lätt kan man inte göra om det grundläggande naturliga beteendet, säger han.

Att minken stannar kvar vid burarna när de släpps ut visar bara att minken är revirhävdande och att buren är centrum för dess revir säger Per Jensen.
– Öppnar man burarna och låter dem stå öppna kommer de gradvis att lämna dem och ge sig iväg. Men de gör de självfallet inte direkt. Om pälsdjursuppfödarna själva tror på detta argument kan de ju helt enkelt ha sina burar öppna, säger han.

Så hur mår minken i burarna? En central fråga, för om den inte skulle må bra då skulle näringen behöva förändra hur den hålls. Åtskillig forskning har gjorts, framförallt finansierad av branschen själva för att visa hur den mår. Minken har hamnat i korselden mellan motståndare och förespråkare och i fokus i den politiska maktkampen. Ändå har endast marginella förbättringar gjorts för den under de senaste 30 åren.

När många djurslag under denna tidsperiod fått en förbättring lever minkarna i princip fortfarande efter föreskrifter som togs fram på 80 talet. Näringen har inte gått före. Aveln har gjort att djuren är lugnare men burstorleken är densamma. Några få farmare har provat att ha en ligghylla i buren men i stort sett lever minken i samma miljö den alltid gjort.

Inredning ger mindre stress
För att visa hur minken mår har forskare tittat på såkallade stereotypier. Det är rörelser som under lång tid upprepas på samma sätt och som uppstår när djur är i sådana miljöer där de inte kan utföra beteenden de är mycket motiverade att göra. På Sveriges Lantbruksuniversitet pågår nu studier där undersöker hur man kan inreda burarna för att minska stereotypier hos mink. Lena Lidfors är docent i etologi och handleder doktorsavhandlingen.

– I studierna fick minkarna berikning i burarna i form av en plastcylinder, en boll och en hylla de kunde klättra upp på. Vi kunde se att de använde detta mycket. De klättrade upp på hyllan för att kunna spana från den och rullade runt plastcylindern på golvet. Bollen tog de med sig in i lyan och vi hörde hur de lekte med den där inne, säger hon.

Lena Lidfors tycker att man ska erbjuda något större och mer berikade burar.
– Ju mer berikning desto bättre, säger hon.

På de två farmer där studierna genomfördes hade nio procent av minkarna stereotypier. Det är en siffra som Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund framhåller som låg. Ingrid Redbo, docent i etologi och ledamot i Djurskyddet Sveriges styrelse håller inte med. Hon menar att själva förekomsten av stereotypier visar att burmiljön är otillräcklig för att stimulera till ett normalt och varierat beteende.
– Att få minkar visar stereotypier kan inte tas till intäkt för att djurhållningen är bra. Sambanden mellan stereotypier och hur djuret mår är komplicerat och bara ett av många sätt att se hur djuren har det. Djur kan till exempel lika gärna hantera sin stress genom att bli passiva. Då måste man undersöka fler faktorer som till exempel stresshormoner och om djuren har magsår, säger hon.

Politisk maktkamp
Inför förra valet var minkfrågan het. Den statliga offentliga utredning som kom 2003 konstaterade att minkar inte kan utföra sitt naturliga beteende på minkfarmarna. Den förra regeringen föreslog då en lagändring. Man ville bland annat att minkar ska hållas så att deras behov av att röra sig, klättra och utöva sitt jaktbeteende skulle tillgodoses. Dessutom skulle minkarna ha tillgång till vatten att simma i. Slovakien och Frankrike EU-anmälde Sverige för detta förslag. Det ansågs lägga näringsförbud på minkfarmning eftersom det skulle vara omöjligt för branschen att ge minkarna tillgång till vatten. Riksdagens omröstning av förslaget blev därför fördröjt till efter valet 2006. Då röstades det ned av den nya majoriteten i riksdagen. Minken hade hamnat mitt i den politiska maktkampen. Och ingen förbättring skedde.

Nu är frågan åter aktuell i höstens val och Djurskyddet Sverige kommer att arbeta för minken.
– Vi vill att uppfödning av djur enbart avsedda för päls förbjuds så länge djuren inte får grundläggande behov som rimliga rörelseytor för födosök, klättermöjligheter och kanske tillgång till vatten för bad, säger Ingrid Redbo.

Det skulle krävas mycket stora förändringar i djurhållningen för att kunna ge farmade minkar en acceptabel livsmiljö. Djurskyddet Sverige menar att det är helt orealistiskt att en kommersiell uppfödning av mink avsedd för enbart päls, kan ske utan allvarliga inskränkningar av individernas välfärd.

Kräver förbud
Men lärde sig branschen något av vara så nära giljotinen sist? På Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund är man väl medvetna om nedläggningshotet.
-Vi lever i fyra års perioder mellan valen, säger vd Jörgen Martinsson.

Branschen planerar att till sommaren lansera ett såkallat kvalitetssäkringsprogram. I det lovar Jörgen Martinsson att det ska finnas rekommendationer om att minken ska ha en ligghylla i burarna. Och några farmare har börjat införa de något större burarna som är krav från 2011. Då måste buren vara fem centimeter högre och bara två minkar får sitta i varje bur, inte tre som nu.

-Det är ju väldigt få och små förändringar som näringen själv tar initiativ till. En ligghylla räcker inte för att tillgodose minkarnas behov och burarna kommer fortfarande vara alltför små. Näringen måste själva gå före och visa att de faktiskt vill göra rejäla förbättringar för minken, inte bara försöka blidka väljare och politiker sommaren innan valet. Som läget är nu kommer vi fortsätta att kräva ett förbud, säger Ingrid Redbo.

Henrik Anderson i artikeln heter egentligen något annat men risken för att någon ska släppa ut hans minkar gör att han ogärna vill att hans riktiga namn är med. Djurskyddet Sverige tar starkt avstånd från alla olagliga metoder såsom att släppa ut minkar från farmer eller sabotera för dem.

MINKFARMSFAKTA

  • Det finns 75 minkfarmer i Sverige, de föder upp cirka en miljon djur per år.
  • Att producera ett skinn kostar cirka 200 kronor och säljs för 400 kronor eller mer. Senaste pälsauktionen i februari slog rekord i hur mycket skinnen såldes för. Alla skinn går till export.
  • Danmark är den största producenten. Kina är den största marknaden.
  • Burarna är 2100 kvadratcentimeter stora och i varje bur sitter ett till tre djur. Enligt nya regler ska burarna från och med 2011 vara 2550 kvadratcentimeter störa och högst två djur får sitta i varje bur.
  • Farmerna har cirka en anställd per tusen minkar.
  • I snitt har farmerna 2500 avelshonor som föder cirka fem ungar. De största farmerna har 15000 avelshonor, vilket innebär cirka 75 000 djur när ungarna fötts.

Elsa Frizell

Redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Mink. Bokmärk permalänken.