Fångstmetoderna inom fisket är utformade efter effektivitet, inte djurskydd. Ändå finns det saker som kan göras för att minska lidandet för fisken, menar en rapport från den engelska organisationen Fish Count.
Siffrorna på hur mycket fisk som fångas är svåra att uppskatta. Enligt den engelska organisationen Fish Count, som sammanställt siffror från FN-organet FAO, tas mellan 970 och 2700 miljarder fiskindivider upp ur haven varje år. I den redan svindlande höga siffran ingår inte fisk som fångas illegalt eller utan att registreras, bifångst som kastas tillbaka i vattnet eller fisk som flytt från nät och sedan dött av sina skador.
Fiskarna som dras upp ur världshaven hamnar även på svenska tallrikar – ungefär 80 procent av den fisk som vi äter är importerad. Det svenska fisket är blygsamt till sin storlek jämfört med många andra nationer – förra året drogs 150 000 ton fisk upp ur haven av den svenska fiskeflottan.
Det omfattande fisket påverkar världens bestånd av fisk – 90 procent av alla stora rovfiskar, där bland annat tonfisk ingår, räknas idag som utfiskade, berättar Inger Näslund, expert på fiskefrågor hos Världsnaturfonden WWF.
– Om vi inte gör någonting radikalt i fiskeripolitiken och fiskeriförvaltningen idag, så kommer vi inte att kunna ha några fångster av vildfångad fisk som är att räkna med, och vi kommer att ha tagit bort de stora rovfiskarna till år 2050, säger hon.
Det finns undantag. Östersjötorsken är en av de arter som långsamt återhämtar sig från för hårt fisketryck. EU-parlamentet och EUs ministerråd röstade nyligen igenom en fiskereform med målsättningen att nå en hållbar fiskenivå till år 2020. Reformen, som applåderats av flera miljöorganisationer, har i första hand ambitionen att säkra fiskbeståndens återväxt och bevara dem för framtida fiske. Eventuella djurskyddsvinster kommer som en bieffekt i kampen mot oönskade bifångster.
– Selektiva redskap är det som skulle kunna ha en förändrad påverkan för djurskyddet, det vill säga den fisk som inte ska iland ska stanna kvar i havet. Det kommer ett utkastförbud som innebär att allt som fångas ska landas, det vill säga att man inte ska kasta tillbaka skadad eller död fisk i havet. Det kan man väl se som en del i djurskyddet om man vill vara väldigt liberal, att man inte ska skada de fiskar som inte ska upp, säger Inger Näslund.
Fisk kan tas upp med en mängd olika metoder, och vissa innebär mer lidande för fisken och mer påverkan på ekosystemet än andra. Den engelska organisationen Fish Count släppte 2010 en rapport över hur djurskyddet påverkades av de olika fångstmetoderna.
Trålning
Fisken samlas ihop med hjälp av ett enormt ”påsformat” nät som dras efter båten. När fiskarna inte längre orkar simma ikapp med nätet samlas de ihop i den smalare änden. Många drabbas av panik i trängseln, och skadar sig i kollisioner med varandra eller med nätet. Längst ut i trålen är det ett ännu större tryck. Många fiskar kan då inte längre röra gälarna och dör av kvävning, eller så hindrar den extrema trängseln blodcirkulationen och de dör av detta istället.
Vissa fiskarter klarar inte heller snabba tryckförändringar. När trålen dras upp kan simblåsan spricka av tryckförändringen, ögon kan tryckas ut och buken klämmas ut ur munnen eller anus.
Trålning kan pågå i timmar, och ju längre trålningen pågår desto fler fiskar dör innan de landas på båten.
Trålning är den vanligaste och mest fångsteffektiva fiskemetoden både i Sverige och utomlands. Trots detta döms metoden ut som omöjlig att förbättra till en acceptabel djurskyddsnivå av rapportens författare Alison Mood, framförallt på grund av att fisk krossas längst in i trålen.
Trålning står dessutom för mer än hälften av världens samlade bifångst – det vill säga fisk som inte ska fiskas upp av olika anledningar. De dör ofta av sina skador, även om de kastas tillbaka i vattnet.
Genom att förkorta tråltiden kan lidandet minskas. Det finns specialnät som riktar in sig på rätt art och minskar bifångsten. Om trålen dras vid ett maximalt djup på 20 meter så fångar den inte fiskar som är känsliga för tryckskillnader.
Snörpvad/Ringnot
Vid snörpvadsfiske används ett långt nät som dras genom vattnet. Kanterna på nätet, som kan vara upp till en kilometer långt, dras sedan ihop till en rund form. Nätet dras sedan ihop, och fisken tas ombord genom att hela nätet dras ombord eller tas upp med till exempel pumpar eller mindre nät eller håvar.
I takt med att nätet dras ihop stressas fisken allt mer, och skadas i kollisioner med varandra. Ibland används dessutom snabba båtar för att ”valla” fisken, något som skrämmer fisken. Fiskar kan skadas när de tas ombord – antingen genom att krossas när nätet dras ombord, eller få fen- och fjällskador när de pumpas ombord.
Djurskyddet kan förbättras genom att förkorta tiden där fisken har det som mest trångt – när snörpvaden är åtdragen och medan fisken tas upp. Att ta upp fisken med pump är bättre än övriga alternativ, speciellt om de pumpas upp i en vattentank på fartyget istället för att ligga i luften. Till skillnad från trålning menar Alison Mood att snörpvad har potential att kallas humant, om metoderna att ta ombord fisken förbättras.
Garnfiske
Att fiska med garn betyder att fiskaren sätter ut långa ”nät-väggar” som hängs på olika djup i vattnet. Maskorna är anpassade till fiskarten, så att bara huvudet fastnar. När den sedan sprattlar för att komma loss, trasslas den in ännu mer i nätet. Det kan dröja timmar eller dagar innan nätet tas upp. I Sverige finns en maxgräns hur länge näten får ligga ute – den är två dygn. Fiskar som fastnat på detta sätt kan uppleva stress och panik, och kan drabbas av andningsproblem om gälarna fastnat, eller skärsår från nätet. Dessutom kan rovfiskar eller sälar lätt komma åt dem att äta av dem när de hänger i nätet.
En studie på stressnivåer hos fisk som har fastnat i garn visade att stressnivåerna ökade ju längre fisken var kvar i nätet. 28 % av fångsten dog i nätet, och ytterligare 16 % dog av sina skador efter att de släppts ut. Att låta nätet ligga ute kortare tid är därför bättre ur djurskyddssynpunkt. Det är även möjligt att använda nät med en typ av maskor som ger färre skador på fiskarna.
Spöknät
Ibland lossnar nät, till exempel på grund av att en trål dras genom det av misstag. Termen ”spöknät” har myntats för dessa nät som kan driva runt i åratal. Fiskar fortsätter att trassla in sig i nätet och dör. Genom att använda material som bryts ned med tiden, eller att använda utrustning som gör det möjligt för fiskare att spåra nätet, kan problemet med spöknät undvikas.
Långrevsfiske
Ett fiskeredskap som består av en lång lina med hundratals eller upp till tiotusentals krokar fästa med jämt avstånd. Linan, som hålls nere av tyngder, dras efter båten i timmar eller dagar innan den dras upp. På krokarna används ibland levande byte som sätts fast maskinellt när linan läggs ut.
Att fastna på en krok utsätter fisken för svår stress och utmattning när den försöker ta sig loss. Ibland skadas den dödligt av kroken. Långrev har kritiserats för att även fånga sjöfåglar som fastnar i krokarna innan linan hunnit sjunka under ytan. Genom att till exempel använda utrustning som skrämmer bort fåglar, eller använda kroktyper som minimerar skadan kan bifångsten minskas och djurskyddet förbättras.
Slaktmetoder
Av de fiskar som överlever fångstmetoderna dör de flesta av kvävning i luften ombord på fartyget, eller en kombination av kvävning och att rensas medan de fortfarande är vid liv. Rensningen sker utan föregående bedövning, och metoden varierar beroende på vilken art det gäller.
Hur lång tid det tar innan fisken kvävs varierar också med art. En holländsk studie visade på tider mellan en till fyra timmar innan fisken slutade reagera. Om fisken samtidigt rensades levande gick det fortare – det tog ungefär en halvtimme till en timme, men var också långt mer plågsamt.
Ibland används is för att kyla ner fisken i tron att det gör dem mindre känsliga, men nedkylningen i sig är stressfylld för fisken och riskerar att dra ut på lidandet. Många fiskar är växelvarma och sänker därför ämnesomsättningen när det blir kallt. Det tar då längre tid att dö. I varmare temperaturer dör en regnbågslax på ett par minuter, men är den lagd på is kan det ta uppemot tio minuter, enligt en rapport från Djurens Rätt.
Att slakta fisken individuellt anses som mer humant, men kan vara svårt att använda i storskaligt fiske. Den individuella slakten kan utföras med till exempel en klubba, följt av en avblodning eller en metallspik som slås in i fiskens hjärna.
Maskiner för automatisk klubbning har utvecklats för fiskodling. Inom fiskodlingen används även ibland elchocker för att slakta sötvattensfisk. Om en saltvattensmetod utvecklades skulle denna metod kunna användas även inom fisket, menar Alison Mood.
