Djur ska skyddas mot onödigt lidande. Men vad innebär det egentligen när det kommer till hundar? Författaren, föreläsaren och hundpsykologen Kerstin Malm, fil. dr. i etologi, förklarar hur lagstiftaren resonerat.
Utgångsläget i djurskyddslagen är att djur ska ”skyddas mot onödigt lidande” och då menas både fysiskt och psykiskt lidande. En svårighet med att tolka lagen är att det inte finns någon definition av lidande, inte heller en exakt gränsdragning då lidandet blir onödigt. I ett samhällsperspektiv finns många skäl som gör att lidandet inte anses onödigt. Orsaker bakom människors handlande innebär i praktiken att det finns undantag och hänsyn som ska tas.
Ytterst är det en fråga för domstol att tolka och avgöra när gränsen för vad som är tillåtet överskrids. Avgörande är om det finns ett tydligt syfte och att åtgärden kan antas ha en önskvärd effekt på beteendet. Syftet kan vara att uppfostra hunden, få den att ändra beteende efter våra önskemål eller fungera socialt i samhället utan fara för någon. Här blir tolkningen flytande – obehag och lidande ska sättas i relation till hur nödvändigt och samhällsviktigt det är. När åtgärder, till exempel bestraffning, används utan ett klart syfte, närmar vi oss snabbare det som i lagen menas med ”onödigt lidande”.
En annan viktig formulering är ”förbud att aga”, men återigen blir det frågan om gränsdragningar. I djurskyddslagens mening behöver agan vara av en viss intensitet och varaktighet för att kallas aga, och därmed förbjuden, till skillnad från barnaga. Det vi i vardagligt tal skulle säga är aga (exempelvis slag med hand eller piska), behöver inte betraktas som aga när det gäller djur. Här krävs ett visst lidande, något som ”åsamkar djuret obehag av någon intensitet”. Smärta är inte tillräckligt i sig, men en tillrättavisning som innebär mer varaktigt obehag, kan däremot kallas aga.
Hundägare har alltså viss rätt att använda bestraffande metoder som tillfogar hunden obehag och lidande. Men det ska ha ett tydligt syfte, kunna ge avsedd effekt, inte komma för sent, inte ske upprepat och utdraget, samt stå i proportion till situation och vad som krävs. När det gäller tävling och träning för tävling är djurskyddslagen tydligare. I dessa situationer är bestraffning med syfte att öka prestationen alltid otillåten och hundarna får inte utsättas för lidande.
I dag finns krav på tillräcklig kompetens för alla som hanterar hundar, vilket även gäller en person som ”bara” rastar en hund. I ett fall då någon lyft hunden i kopplet och skrikit åt den, behöver vi dels fråga om det fanns ett uppfostrande syfte, dels om intensitet och varaktighet (obehaget för hunden) var rimligt i situationen. Om inte, utan det snarare var ett utbrott av ilska, skulle det ses som otillåtet. Samtidigt skulle det sannolikt bedömas som mänskligt att tappa fattningen och om det inte upprepades skulle inget straff utdömas. Personen skulle däremot kunna anses olämplig att hantera hundar, särskilt i sitt dagliga arbete.
Många efterlyser bättre lagligt skydd för djur, men frågan är om vi inte har de lagar som är möjliga i det samhälle vi har. Vi lever med ett dilemma – djuren är ting som vi säljer och köper, trots att vi vet att de är levande kännande varelser som vi själva. Lagstiftarna och de som skriver och tolkar lagar gör säkert sitt bästa.
Problemet är den samhällsgrund som vilar på att människans liv och rättigheter värderas så oändligt mycket högre än djurens liv och rätt att slippa lidande.
