Lever hundar i fångenskap? Visst är det en jobbig fråga. Jag får skuldkänslor och ångest direkt och funderar över alla de önskningar jag ser i mina hundars ögon, skriver Karolina Lasses. Vilka val skulle de göra om de inte var instängda eller kopplade? Skulle de verkligen välja oss om de hade något val? Egentligen.
När jag ser mina hundar spana ut från fönstret slås jag ofta av att de lever i en sorts bur. Inte en sådan som många kaniner och marsvin tillbringar sina dagar i men ändå, kanske våra väggar, golv och tak upplevs på samma sätt?
En matskål, bädd, leksaker och med lite tur något att tugga på. Ja, och så koppel såklart. Saker placerade i någon annans miljö. En bur som inte är inredd efter deras behov utan efter våra. När man funderar över sådant här så känns det ju betydligt svårare att ha hund men jag tror att det är jätteviktigt att vi gör det ändå. Jag tror att med den där ångesten så vaknar en större medvetenhet om den ojämlikhet som finns i relationen mellan hund och människa. Att det finns en kraft i att se det och att det kan skapa förändring.
Mitt intresse för berikning är sprungen ur just det här, ur medvetenheten om bristen på autonomi i hundens liv. Hur ytterst få tillfällen självstyre, självständighet och oberoende får utrymme. Om alla deras behov som krockar med våra och hur ofta hundarna får stryka på tassen i de behovskrockarna. Jag ser berikning som en chans att skapa bubblor av autonomi i hundars liv. Ett sätt att kompensera för det privatliv jag inser att mina hundar borde ha mer av.
Just nu hör man om berikning överallt inom hundvärlden. Det är ett positivt laddat ord precis som valfrihet och positiv förstärkning. Begreppet beskrivs olika beroende på vem man frågar, för många verkar det handla om ”grädden på moset” och guldkant på tillvaron, om aktiviteter eller stimulans som kommer utöver den gråa vardagen, så som problemlösning kring mat eller träning.
Jag upplever att man ofta hoppar över det som skapar förutsättningarna för att något ska kunna vara en guldkant på tillvaron. För mig är berikning något som handlar om mer än överraskningar i matskålen. Det handlar om att se till att viktiga funktioner finns där hemma så att hunden kan göra val som skapar kontroll och trygghet. Att det finns möjlighet att bete sig utifrån sina behov, sina intressen, sina individuella preferenser och olika känslotillstånd. Att det finns funktioner i hundens ”bur” där den kan möta sina behov. Alltid.
Upplevelsen att ha valet att välja om man vill är en förutsättning. Att ha rätten att välja bort om man inte vill. Valfrihet på riktigt. Berikning handlar om känslomässiga processer – vad som sker inuti hunden. Saker vi inte kan styra och kontrollera. Poängen är inte vad vi ser och tolkar, poängen är vad hunden känner. Hur någon upplever sin värld. Jag tror att om vi hoppar direkt till ”grädden på moset” så riskerar vi att berikning blir ytterligare något där vi bestämmer vad en hund ska göra. För man berikar inte någon. Man skapar utrymme att agera och en kontext som innehåller så mycket valmöjligheter som möjligt så att det finns en chans att matcha behov, just där, just då. Bubblor av autonomi i ett liv som styrs av mänskliga behov.
När det där fundamentet finns, finns även ett sammanhang att få uppleva, utforska och ställa sina egna frågor om världen i. Det är väl det som är privatliv? Att inte styras, formas och störas i allt man upplever. Kanske livet för en hund innehåller mer berikning än vi tror om det får upplevas utan att vi lägger oss i?
