Låt hundens bästa vara utgångspunkt vid tvister om vem hunden tillhör. Det skriver juristen Helena Striwing apropå ett aktuellt fall.
Hunden Dixie som varit försvunnen i sju år i Norge har kommit till rätta. Problemet är att Dixie haft två ägare, som nu kräver att få tillbaka henne. En av ägarna stödjer sitt krav på chipmärkning, som styrker äganderätten.
Att utgå från chipmärkning och liknande kan leda till ett felaktigt resultat, som slår sönder Dixies tillvaro och fortsatta liv. Avgörande för den rättsliga frågan ska vara hundens uppfattning om sin grupptillhörighet, vilken familj hon anser sig tillhöra bör vara helt avgörande. Det är hennes personlighet och ”bästa” som ska vara utgångspunkt.
Det kan också finnas en nära och förtrolig ömsesidig relation mellan ett barn i familjen och ett djur. Båda är då mycket sårbara om inte den nära relationen är den viktigaste faktorn. Äganderättsprincipen saknar relevans i alla fall av detta slag.
Det är dags att införa en lagregel i vårt rättssystem som fastslår att i fall av dessa slag ska den ömsesidiga relationen av känslor och tillhörighet ges företräde framför äganderätten som i sammanhanget saknar relevans.
Detta har hänt i Dixiefallet
Bordercollien Ella sattes hos fodervärd innan hon fyllde ett år. Ella såldes snart via annons, fast inte av sin ägare, medan hon var hos fodervärden. Köparen fick kvitto.
Ägaren anmälde Ella stulen och försvunnen. Köparen som inte visste att det inte var ägaren som sålde hunden gav den till sin mamma, som döpte henne till Dixie. I sju år levde Dixie med kvinnan. De fick en nära relation. Under en skogsrunda i år när Dixie sprang okopplad upptäcktes hon av några personer som trodde att hon sprungit bort. De letade efter ägaren, hittade ingen och tog hunden till polisen. Där upptäcktes att hunden hade chip.
Den ursprungliga ägaren kontaktades och blev väldigt glad. Samtidigt saknar ägaren som levt med Dixie de senaste sju åren sin hund enormt. Enligt norsk lag är den som står som ägare enligt chipmärkningen hundens ägare. Precis som i Sverige.
”Min mamma är förkrossad. De bor ihop, hon och hunden. Plötsligt finns det en tom hundsäng här. Det är inte roligt att gå från att leta efter hunden till att upptäcka att hon ägs av någon annan”, säger sonen, som köpte Dixie för sju år sedan, till tidningen V.G.
