Forskningens förbrukningsvara

MODInjektion 1_SPEGELVÄND

Dela artikeln:


På Karolinska Institutet finns nordens enda anläggning för djurförsök på primater. Här hålls ett fyrtiotal apor i ett liv bakom galler. Noga ompysslade, med ett klart syfte. Att användas och förbrukas i jakten på forskningsresultat.

Vintern har drabbat Stockholm på riktigt, och snöstormen gör det svårt att se bland byggnaderna på Karolinska Institutet. Astrid Fagraeus laboratorium tornar upp sig bland de vita vindpustarna, med sitt röda tegel och namnet skrivet på fasaden i gyllene bokstäver. Men där slutar likheten med KI:s övriga byggnader. Massiva säkerhetsstängsel för tankarna till ryska ambassaden och James Bond-filmer snarare än en djurförsöksanläggning.

Helene Fredlund, enhetschef för laboratoriet, tar emot i entrén.

– Den här anläggningen är specialbyggd för infektionsförsök. Man klassar alla virus och bakterier som kan ge infektioner hos människor och djur, och vi har tillstånd att jobba med upp till kategori tre, till exempel HIV och några andra. Skalan går upp till fyra – fyran är de värsta, som ebolavirus. Det är därför vi är säkerhetsklassade, det och att vi har tillstånd att jobba med primater som är lite mer kontroversiellt, säger hon.

Astrid Fagraeus laboratorium, eller AFL, är nordens enda anläggning där man utför experiment på primater. Likheten med människor engagerar, och djuren är en viktig symbol för djurförsöksmotståndare. Djurrättsalliansen har precis avslutat en kampanj med parollen ”Rädda KI-aporna”. En gång i veckan under två månader stod aktivister och delade ut flygblad för att uppmärksamma aporna. Helene Fredlund visar ett eget flygblad som personalen tryckt upp för att kontra med.

– Jag vet inte vart Djurrättsalliansen fått sina bilder ifrån, Kina? Härifrån är de iallafall inte, säger hon.

Jag får lämna systemkameran och mobilen – ”det finns kamera i alla mobiler nu för tiden” – innan vi slår oss ned i ett konferensrum i anslutning till några kontor. Inga djur så långt ögat ser.

44 apor tillbringar sina liv inne i byggnaden. De flesta är av rasen krabbmakak, men det finns även rhesusapor. Aporna föds upp i Kina och är runt tre år gamla när de kommer till AFL. Här finns även möss, råttor, näbbmöss, sorkar, kaniner, marsvin, hamstrar och grisar till forskarnas förfogande.

Aporna på AFL är egentligen inte särskilt representativa för hur de flesta försöksdjur lever. Mindre än en promille av alla djurförsök som utförs görs på apor. Tack vare sin likhet med människor omgärdas de av fler regler än till exempel möss och råttor. Inga av apförsöken i Sverige faller heller i kategorin med ”avsevärd svårighetsgrad”, det vill säga risk för svårt lidande för djuren. De studier som görs på aporna går ut på att antingen se hur läkemedelssubstanser binder sig till hjärnan, eller hur kroppen svarar mot experimentella vaccin mot HIV och influensa.

Gunilla Karlsson Hedestam är professor i vaccinforskning vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi vid Karolinska Institutet. Hon är en av de forskare som använder sig av försök på Astrid Fagraeus-aporna i sina studier, även om de flesta försöken som hennes grupp utför sker på möss.

– För vissa specifika frågeställningar har vi primatförsök. Genetiskt är de mycket lika människor, till 94 procent. Det är det närmaste som finns människan, säger hon.

I den senaste studien med primater som gjordes på hennes avdelning användes sex krabbmakaker från AFL. Samtliga avlivades i slutet på studien, som en del i försöket. Inom vaccinforskningen går det ännu inte att använda alternativa metoder såsom artificiella immunsystem, menar hon.

– De artificiella immunsystem som utvecklats hittills är långt ifrån att vara användbara för komplexa immunologiska frågeställningar. I immunsystemet flyttar sig celler runt om i kroppen – de ska till lymfnoden, de ska till benmärgen och de ska till olika ställen i en organism. Det finns inget artificiellt system för det. Det är grundanledningen till att immunologin blir rätt beroende av några typer av försöksdjur.

Gunilla Karlsson Hedestam påpekar att stora försöksdjur som apor medför att färre djur används.

– Vi fryser ner många rör från en enda blödning. En doktorand kan jobba en hel doktorandperiod med material som vi har i frysen.

Hennes institution köper tillgången till försöksdjuren från AFL. Helene Fredlund berättar att det rör sig om miljonbelopp för även det enklaste försöksupplägget.

– Det är gigantiskt dyrt. Om forskarna skulle kunna göra något annat istället och få samma resultat, så väljer de inte primatförsök utan gör det på alternativa sätt, säger hon.

Mats Spångberg är en av två veterinärer som arbetar på AFL.

– Min uppgift är att se till att djuren har det så bra som möjligt under försökens gång, både före, under och efter försöket. De ska ha en bra hälsa när de kommer dit. Jag är också med i själva försöksplaneringen, och ser till att forskarna använder metoder som orsakar djuren så lite skada och påverkan som möjligt.

Finns det en konflikt mellan lojaliteten till arbetsgivaren och att se till djurens hälsa?

– Nej, det finns inga konflikter över huvud taget där. Det ligger i allas intresse att man har så friska djur som möjligt. Ett försöksdjur som är stressat och mår dåligt är inget bra försöksdjur, säger han.

En av dörrarna i kontorslandskapet leder till ett omklädningsrum. Röda och blå skyddskläder hänger på krokar, och labbtofflor som ser ut som träskor finns i flera storlekar. Väl ombytt leds jag ned för en smal trappa och står plötsligt mitt i försöksanläggningen. Små lådor med strö i skymtar genom ett fönster och vi passerar en inhägnad där flera små grisar trängs. Kontrasten känns stor mellan lantbruksdjur och labbmiljö.

Efter ytterligare två skobyten – för att inte dra med sig bakterier mellan de olika ”zonerna” – är vi framme vid aporna. Här jobbar Maria Valsjö, försöksdjurstekniker med specialisering på primater. Hon är ansvarig för ett tjugotal krabbmakaker, uppdelade på fyra stora burar – eller ”voljärer”, som jag flera gånger blir påmind om att det kallas. De har tillsyn två gånger om dagen.

– Vi jobbar så himla nära. De här är mina bebisar, säger hon och tittar på aporna som vigt hoppar runt i sina voljärer och nyfiket kommer fram till gallret för att titta.

Varje voljär har en inne- och en utedel. På golvet finns halm, och apornas utrymmen är inredda med leksaker och strukturer som de kan klättra på. Utedelens väggar och tak är av glas för att släppa in dagsljus. Så länge utetemperaturen är över fem grader står skjutdörrar och taklucka öppna, för att ge aporna en dos av moder natur. Galler hindrar dem från att komma ut, men släpper in insekter som de kan äta.

Det finns andra, mindre burar, som jag inte får se under besöket. I de så kallade autoklavburarna sitter apor två och två på en yta som precis uppfyller Jordbruksverkets minimikrav på två kvadratmeter golvyta och två meters takhöjd. I vissa fall kopplas burarna ihop för att göra utrymmet lite större.

Autoklavburarna är så små eftersom de ska kunna flyttas på och steriliseras. Då aporna i dessa burar används till vaccinförsök med hög ”riskklass” får de undantas från kravet på tillgång till utemiljö. Autoklavburarna står i nuläget tomma, då inga försök pågår som kräver dem.

Policyn gentemot journalister är inte helt tydlig. Både Helene Fredlund och Mats Spångberg har följt med ned till djuren, och jag får instruktioner om att jag ”inte får intervjua” djurskötaren. Maria Valsjö får även tillsägning att inte använda namnen på djuren, något hon har svårt att hålla sig från. Enligt Mats Spångberg är det första gången de tar med en journalist till aporna och djurskötarna. Helene Fredlund vill först inte att jag använder apornas namn i artikeln, men hon ändrar sig sedan.

Mats Spångberg berättar att varje apa har både namn och nummer. Namnet används internt, när personalen pratar om de olika djuren och i träningen. Numren används externt, till exempel i forskningsrapporter.

Maria Valsjö visar hur hon tränar aporna med en metod som kallas positiv förstärkning.

– Vi använder klickerträning, istället för att säga ”bra”. Fox, hand! Yokogoma, fot! Fox, andra foten!

Fox och Yokogoma, med sina nummer intatuerade i blå siffror på magen, lägger lydigt händer och fötter i Maria Valsjös hand. Hon gör ett ljud med en liten klickerdosa samtidigt som hon belönar dem med varsin bit cashewnöt. Övningen bygger förtroende samtidigt som Maria Valsjö kollar efter skador på händer och fötter så att ingen apa har klämt och skadat sig eller blivit biten.

Tillvaron kan verka idyllisk i de stora voljärerna – bättre än på djurpark, som Maria Valsjö uttrycker det – med till synes daglig träning, mycket närkontakt och stimulerande miljö. Men krabbmakakerna är där av en anledning. Försök görs på dem i en stadig ström – hur ofta varierar, men som mest ett försök i månaden för varje individ. Fox, Yokogoma, Cinnamon och resten av aporna på Maria Valsjös avdelning deltar i så kallade PET-experiment, berättar Mats Spångberg.

– Man använder dem till att studera hur olika läkemedelssubstanser binder sig till strukturer i hjärnan. Det gäller framförallt läkemedel mot sjukdomar som alzheimers eller parkinson. Läkemedlet påverkar inte apan, det ges i så små doser, säger han.

Maria Valsjö visar hur aporna tränas för försöken – när Cinnamon sträckt fram sin fot på kommando petar hon på benet med en sprutattrapp, för att vänja henne vid att få sprutan med bedövningsmedlet ketamin.

– Någon som inte känner aporna går in och ställer sig bakom, då trycker de sig mot mig. De märker inte att det är jag som sticker dem. De måste kunna lita på mig, jag är the good guy, vi är vänner. Sen lyfter jag ut apan när den somnat, berättar hon.

När bedövningsmedlet verkar slår det ut apornas temperaturreglering. På en hylla står en liten låda med varma kläder – svansvärmare i olika storlekar, samt en liten glittrig tröja som Maria Valsjös mamma har virkat. Den sövda och påklädda apan läggs i en transportkorg med mjuk madrass efter att ha fått en venkateter insatt i vaden. De körs sedan till en PET-kamera, där de undersöks med samma utrustning som används till människor.

De mindre autoklavburarna används till apor som deltar i vaccinstudier, i arbetet mot bland annat HIV. Aporna sövs, bärs till ett labb i anslutning till burarna och injiceras med vaccinet. Sedan får de återgå till burarna. Efter några upprepade vaccinationer får de ännu en injektion, denna gång med en modifierad variant av HIV-viruset. Senare utvärderas resultatet med hjälp av prover från blod, slemhinnor och benmärg.

Krabbmakaker kan bli upp till 30 år gamla i fångenskap, och en apa rapporteras ha levt i nästan 40 år. De apor som används i PET-studier på AFL avlivas långt innan dess, när de är uttjänta och inte längre behövs i forskningen. När jag besöker AFL är de äldsta aporna där bara 12-13 år gamla.

De apor som används i vaccinstudier avlivas alltid som en del av försöket. Oavsett hur de reagerat på vaccinet och viruset.

– Det går aldrig så långt att apan blir sjuk i AIDS. Försöket är planerat så att man avlivar alla djuren i försöket. Man måste göra det eftersom man går in och tittar hur det ser ut i mjälten, i lymfknutarna och så vidare, säger Mats Spångberg.

På frågan om hur det känns när djuren avlivas, får Maria Valsjö tårar i ögonen.

– Det är jättejobbigt. Men jag finns här för djurens skull. Om de har det bra så är det värt varenda tår. Sen att jag blir ledsen, det får vara så.

Omsorgen om aporna, och kontrasten den utgör mot den kalla verklighet där apornas syfte är att vara forskningen behjälplig, blir tydlig när jag läser journalerna över de sex apor som deltog i vaccinstudien vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi. Innan studien, som blev deras sista, deltog de i flera PET-försök. Bland långa rader av blodprover, injektioner och försöksanteckningar skymtar krabbmakakernas öde. Timjan, med nummer 10082, som fått ett krampanfall efter ett försökstillfälle och därefter hållits i famnen och fått syrgas. Mowgli, med hjärtan ritade runt sitt namn på en journalsida, och anteckningen ”svårstucken!” framåt slutet på journalen. Milou som mått dåligt efter flera försök och därför förflyttats till en annan studie. Timotey som ”fått stryk” av de andra aporna, Tingeling som fått skador av ”strangulerande tejpringar” runt ena foten. Bådas sår ses noggrant över och plåstras om. Hiawata, som blivit apatisk och kraftigt nedkyld efter ett försök, får minutiös tillsyn och en anteckning till helgpersonalen om att ”ge x-tra tillsyn och kärlek”, följt av två månaders ordinerad vila.

Sin sista tid, medan vaccinförsöken gjordes, tillbringade aporna i sammankopplade autoklavburar. De bodde tre stycken i varje, på åtta kubikmeter.

Sedan, längst bak i varje apas journal, finns några korta, sobra anteckningar från den sjuttonde november 2010. Sövd, tappad på blodprov. Vaginal och rektal sköljning. Avlivning, organtagning.

 

Så säger lagen

Alla försök där primater ingår måste utvärderas i efterhand, och varje djur måste journalföras individuellt.
• Anläggningen ska ha tillgång till en etolog.
• Primater ska ha tillsyn minst två gånger dagligen. Djuren bör tränas i att ha kontakt med och samarbeta med människor.
• Primater ska ha tillgång till både inom- och utomhusutrymme.
• Utrymmen för primater ska innehålla visuella barriärer och olika flyktvägar för att minimera aggression mellan djuren och inge en känsla av trygghet.
• Inredningen ska ge möjlighet för djuren att uttrycka sina normala beteendebehov, stimulera rörelse samt tillåta flykt uppåt. Berikningen ska vara anpassad till primaternas artspecifika och individuella behov.

Källa: Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om försöksdjur

Olyckor, och omplaceringar

Flera apor har dött på grund av olyckor i Astrid Fagraeus laboratorium, något som lett till kritik och anklagelser om bristande djurtillsyn från djurförsöksmotståndare. Den senaste olyckan skedde i december 2011, då en apa gömt sig bakom en skiva i en av burarna där den klämts ihjäl. Sedan flytten till de nya lokalerna 2003 har ytterligare två apor dött efter att ha fastnat i olika inredningsdetaljer i burarna. Två apor har dessutom dött under narkos, och en apa har dött av akut njurbäckeninfektion.

I januari 2005 dog fyra krabbmakaker av överhettning under en transport till AFL från en holländsk leverantör. Samma leverantör används fortfarande. Numera sker transporterna i första hand med flyg, vilket gör att de inte tar lika lång tid.

2009 omplacerades de tre aporna Bacill, Bacillusk och Baloo från AFL (som då tillhörde Smittskyddsinstitutet) till ett djurhem i England. De slapp därmed avlivning efter att försöken var avslutade. Omplaceringen var ett resultat av en dialog mellan AFL, Animal Defenders International och Djurrättsalliansen.

 Foto: Astrid Fagraeus laboratorium

Läs även:
”Slapphänt hantering av aporna”. Djurrättsalliansen protesterar.
Nytt EU-direktiv infört – Ska arbeta för att ersätta djurförsök.
Försöken påverkas vid anmälan, menar djurskyddsinspektörer.

Micke Hanås

Vikarierande redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Djurförsök. Bokmärk permalänken.