Lillemor Högberg skulle helst vilja vara vegetarian.
– Men jag klarar inte av det, jag råkar gilla bacon och en köttbit ibland.
Vi går runt på Coop på centralen i Stockholm, Lillemor Högberg och jag. Lyfter på skinkpaket och spanar in köttet. Hon är noga med vad hon äter och vad hon väljer att stoppa i kundvagnen. Ekologiskt ska det vara, särskilt ägg, mjölk och kött. För det känns viktigt att djuret har behandlats bra. Helst vill hon köpa kött där det står på förpackningen från vilken gård den är ifrån för då kan hon kolla upp den, på internet i alla fall.
– Jag har en stark relation till alla djur. Innan min man dog hade vi lantbruk på fritiden med kor, grisar, höns och får. Vi producerade vårt eget kött. Vi såg till att de hade ett gott liv och fick en bra död. Om jag vet att djuret haft det bra när det levt, då ser jag det som ett kretslopp att äta djur. Jag tänker att det kan finnas en nytta med att bli uppäten. Det behöver inte vara fel att finnas till för att bli mat. Jag tror inte djur kan förutse saker, de vet inte vad som händer i framtiden, säger hon.
Så hon är noga med vad hon handlar, men plånboken styr också. Särskilt sedan Lillemor blev pensionär för ett år sedan.
– Hade jag möjlighet skulle jag bara äta sånt där jag vet hur djuret har haft det. Men jag märker att det oftare slinker med billigare kött nu. Fast jag har en strategi för att handla kravkött, säger hon och förklarar:
– Stormarknader har oftast en disk med kort datum. Där kollar jag alltid, då kan man ofta köpa billigare kravkött, sedan är det bara att gå hem och frysa det.
Vi står vid kyldisken där falukorv, kabanoss, och prinskorv trängs om utrymmet. Lillemor utbrister:
– Alltså jag älskar korv. Men har du någonsin sett en ekokorv? Det finns knappt, bara torra små saker. Så jag köper vanlig korv ibland ändå, säger hon.
Den där dubbelheten finns i Lillemor. Det säger hon själv. Dubbelmoral.
– Det var oerhört svårt att skicka iväg djuren vi hade till slakt, transporten dit och att de kanske skulle få stå något dygn på slakteriet. Korna visste alltid vilken bil som var slaktbilen, de stack iväg från den. Jag tror att den luktade panik.
Hon menar att hon vet alldeles för mycket. Att det annars skulle vara mycket enklare.
– Då kan man ju sätta i sig en köttbit utan att bry sig. Även om jag inte brukar bry mig om djuret just när jag äter, men det finns ju där.
Man måste förtränga lite, annars kan man inte äta kött alls tror Lillemor. Djur är djur och köttbitar är köttbitar, säger hon. Och så fort den är död och styckad då är det inte längre ett djur för henne.
– I affären tänker jag inte på hur grisen har haft det, jag ser fläskfilén. Men när jag kommer hem och slänger in den i frysen då kan jag tänka, tusan: Nu har jag köpt en sådan där filé igen, att jag är så jäkla dum som köper den, varför kan jag inte bli vegetarian?
För vegetarian skulle hon vilja vara. Tycker inte att det finns någon anledning att döda djur för att äta upp dem och tycker inte att det är okej, inte egentligen.
– Jag önskar att jag hade växt upp i ett samhälle där man var vegetarian. Men jag är uppvuxen i en kultur där man äter kött och jag har vant mig vid smakerna. Det finns absolut ingen anledning att skapa liv för att äta upp dem. Det är ju lite som att leka gud.
Det är hemskt att man kortar livet så mycket som möjligt på djuren för att tjäna pengar tycker Lillemor.
– Människan har fått för sig att vi har fått på oss någon krona och bestämmer över allt annat liv. Vi har missförstått vår roll. Vi ska inte använda djur och natur till rovdrift. Idag finns inga gränser. Men vi har ett samhälle där ekonomi styr allt liv.
