Att äta och andas räcker inte


Dela artikeln:


Hur vet man när man måste ta det tuffaste beslutet av dem alla. Att avsluta ett älskat djurs liv. Tidningen Djurskyddet pratade med Nadja som hoppades in i det sista och veterinär Annika Kozok som ofta möter djurägare i denna svåra stund.

Sprucken mjälte full med blödande tumörer. Nadja kunde inte tro det svåra beskedet. Det var ju hon och Vega, hade varit de senaste nio åren. Vega, hennes självständiga, älskade, smarta, vita boxer.
– Jag hade ju sett att hon börjat bete sig underligt och förstått att något var fel ett par dagar. Hon var lite svullen över magen och jag tänkte först att hon hade gaser. När jag åkte in tänkte jag att det i värsta fall var livmoderinflammation som går att åtgärda med en operation. Att det skulle vara cancer kom som en chock.

Inom loppet av ett par timmar stod Nadja inför ett val om liv och död för sin bästa vän. Vega skulle kunna opereras men det var inte säkert att hon skulle överleva med tanke på sin ålder. Risken fanns också att cancern hade spridit sig i blodet eftersom tumörerna blödde.
– Det kändes som ett helt omöjligt beslut att ta. Jag bad veterinären om vägledning och jag fick veta att om hon överlevde operationen så vara det femtio procents chans att tumören inte var elakartad. En chans på femtio procent känns som hundra procent i en sådan situation, säger Nadja.

Nadja berättar om tankarna.
– Boxrar kan ju leva till dem är tolv-tretton år, och hon verkade ändå må förhållandevis bra, om hon skulle dö den kvällen på operationsbordet så skulle jag i alla fall ha gjort allt jag kunnat, för det enda alternativet hade ju varit att jag beslutat mig för att låta henne somna in samma kväll. Båda hade fått samma utgång. Men nu fanns det en chans att hon skulle överleva, säger hon.

Hon bestämde sig för att operera och redan samma kväll åkte de till Bagarmossens djursjukhus. De sa hej då, som för sista gången och åkte hem.
– Ett på natten ringde de och sa att hon hade överlevt och att det hade gått jättebra. Jag var så himla glad.  Två dagar senare fick hon komma hem och då var hon pigg som en valp och mådde jättebra.

Två veckor efter kom från provsvaren. Vega hade Hemangiosarkom, en aggressiv cancersort som troligtvis spridit sig i blodet med den blödande tumören. Max tre till fem månader hade hon kvar att leva.  Cellgifter skulle ge henne ytterligare tre månader.
– Men det kändes inte juste, så jag bestämde mig för att hon får leva så länge hon mår bra.

Men det blev följdkomplikationer. Vega fick en blödande tumör på läppen och sedan började hon halta. Veterinären menade att det nog var artros och skrev ut det smärtstillande medlet Rimadyl,
– Det skulle hon absolut inte ha ätit. Jag förstår inte varför vi fick det med tanke på Vegas cancertyp. En av biverkningarna av Rimadyl kan vara att den fräter sönder magen. Det visste jag inte då. Hon åt det i tre dagar. Sedan började hon dregla blod, en veterinär gav Losec för magsår men efter ytterligare någon dag kräktes hon flera liter blod.

Nadja och Vega åkte in till veterinären och fick ett rum direkt.
– Jag ville lägga in henne men den veterinären var jättebra. Hon styrde in mig på att det kanske var dags, att Vega gammal, att jag gjort allt i min makt. Ändå var jag så inne på att hon skulle bli bra. Men när veterinären hämtade papper för inläggning och jag satt och såg på Vega där blodet rann ur munnen, då kände jag, vad håller jag på med? Nu gör jag detta för min skull. Det lovade jag mig själv i början att aldrig göra. Så då bestämde jag mig att hon skulle få somna in.

Nadja ville absolut ta hem Vega en stund innan det var dags. Hon hade planerat hur Vegas död skulle bli, att hon skulle få dö hemma.
– Men det här blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det blev akut igen. Så då blev det så fel i mitt huvud. Jag försökte desperat att ge henne köttfärs, som en sista måltid, men det ville hon ju inte ha. Och jag förstår inte hur jag tänkte men jag ville kasta boll med henne en sista gång men hon gjorde bara ett halvtappert försök men orkade inte och spydde en stor hög blod.

Nadja kände att det fick vara nog. Hon tog med Vegas boll, hennes säng och köttfärsen och åkte tillbaka till Bagarmossens sjukhus. Vega åt lite innan hon somnade tungt.
– Vi satt och strök på henne. Jag var väldigt lugn. När hon väl var så dålig och man inser att det verkligen är dags så fixar man det. För hundens skull. Veterinären kom och satte in sprutan, sedan tog det två andetag och så var hon död. Det var oväntat fint. Fridfullt, för just där och då ville jag bara att lidandet skulle ta slut.

Vega kom tillbaka hem i en träurna.  Och så kom tystnaden och sorgen, sorgen som inte vill ge sig.
– Jag hade inte avstått operationen idag. Fastän jag nu vet att hon bara fick en månad till. Den månaden var fin och vi fick tid att vänja oss vid tanken. Hade jag valt att avliva henne då när mjälten sprack då hade jag nog alltid undrat om hon skulle levt länge efter operationen.

Annika Kozok arbetar som veterinär på Roslagstulls djurklinik. Hon säger att man alltid hoppas på mirakulösa vändningar, både som djurägare och som veterinär. Och att man aldrig säkert kan veta om man tog rätt beslut.
– Om man valde avlivning istället för en operation kanske man går omkring med det och det gnager i flera år. Men om valde operation kanske djuret skulle ha dött på bordet, säger hon.

Hon säger att hennes roll som veterinär är att belysa båda sidor och vara så neutral som möjligt.
– Om jag försöker pressa på djurägaren vad jag skulle gjort, då är jag ingen bra veterinär. Det är många faktorer som spelar in, till exempel pengar. Om det är ett oförsäkrat djur och det är en stor operation och djurägaren absolut inte har råd. Då är det ibland så att avlivning är det enda möjliga, säger Annika.

När en djurägare som vill ha råd kommer till Annika börjar hon alltid med en undersökning.
– Ser jag då att djuret till exempel inte tar del av vad som händer i omgivningen, har svårt att röra på sig, har en jättetumör i buken, då rekommendera jag att det är dags. Men om det är så att jag inte ser att det är någon större fara just den dagen kan jag säga att man ska kolla hur mycket livskvalitet djuret har. Det är en fråga där man måste vara jätteärlig mot sig själv. Det räcker inte att äta och andas. Det är inte det livet handlar om. Det kan vara jobbigt att se det med öppna ögon, säger hon.

De bra dagarna ska vara fler än de dåliga säger Annika.
– Det är inte okej att det är sex dåliga dagar och en är sådär. Jag brukar fråga om hunden blir glad när barnen kommer hem? Tycker den det är kul att leka, tar den del, är den intresserad. Om majoriteten av dagarna är dåliga och djuret inte verkar ha så mycket livskvalitet. Kanske sover mycket och stirrar i väggen. Då kan det vara dags. Det är mycket enklare om djuret ligger där på sidan och flämtar med hjärtsvikt, då vet man, jag måste åka på en gång. Jag tror det svåraste är att boka en tid.

Särskilt svårt när djuren är gamla, att då hitta en tidpunkt när djuret ska få somna in. För det måste man, menar hon.
– Det är extremt ovanligt att djuret själv skulle gå bort i sömnen på natten. De lever för bra hos oss människor som ger dem mat och mediciner. Det är sällan man slipper ta beslutet.

Annika säger att det alltid är så att dagen innan den bokade avlivningen är en jättebra dag för djuret.
– Det är alltid så, jag vet inte varför. Det är många som avbokar, låter det gå en vecka till. Det är svårt, man tar faktiskt ett beslut över liv och död.

 

Elsa Frizell

Redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Hund. Bokmärk permalänken.