Allt fler svenskar köper hund från utlandet. Ett bra sätt att hjälpa hemlösa hundar? Eller sprider hundarna sjukdomar och mår dåligt av flytten? Tidningen Djurskyddet gör en djupdykning i en infekterad debatt.
Debatterna går varma på många av hundforumen på Internet. Övergivna hundar från syd- och östeuropa som behöver hjälp till ett bättre liv väcker känslor – känslor som blandas med personliga åsikter och erfarenheter och med fakta och saklig kunskap. Men vad är egentligen sanning och vad är myter när det gäller utlandsadopterade gatuhundar?
Att det idag förs in fler hundar genom tullen till Sverige än någonsin tidigare är det i alla fall flera som kan intyga. Vissa talar om att hundadoptionsindustrin exploderat de senaste åren. En av dessa är Christine Leijd, som driver den svenska omplaceringsverksamheten Hittehund. Christine har arbetat inom branschen sedan ett flertal år tillbaka och var tidigare mycket positiv till adoption av hundar från utlandet. Efter att ha bevittnat många missförhållanden är hon idag stark motståndare till importen.
– Det som började i liten skala under kontrollerade former har totalt tappat proportioner. Välmenande kvinnor, oftast, kastar sig in i en ny hobby och numera finns det slutna communities på internet med flera hundra medlemmar där man hetsar varandra i att ta hit fler och fler hundar, säger Christine.
Privatpraktiserande veterinär Kent-Erik Binnermark på Hagsätra veterinärmottagning samarbetar med flera av adoptionsförmedlingarna och behandlar ofta hundar som tagits hit från utlandet. Inom adoptionskretsar är han känd för att ha en öppen och fördomsfri inställning till ”hittehundarna” och för att vara mycket kunnig när det gäller utländska sjukdomar, framför allt leishmania. Han menar att det har skett en ökning när det gäller köp av hundar generellt, även inom Sverige och rasklubbarna – ”folk köper hundar som aldrig förr”.
-Jag tror att det är högkonjunkturen som driver på samt det faktum att det idag finns mer information om hittehundar och att människors medvetenhet om hundarnas lidande har fått allt fler att vilja hjälpa till, säger han.
Carina Markinhuhta från adoptionsförmedlingen ADA som förmedlar hundar från Spanien, håller med.
– Tack vare medias bevakning av missförhållanden ökar människors vilja, folk tar ställning. Det finns en längtan att vara en del i förändringsarbetet, tror hon.
Sjukdomar – sanningar och myter
Det som man onekligen är mest oense om när det gäller ämnet hittehundar är sjukdomar och dess eventuella risk för spridning och hur farliga de egentligen är att leva med. Enligt Jordbruksverkets statistik över anmälningspliktiga sjukdomar ligger parasitsjukdomen leishmania i topp – år 2002 diagnosticerades 10 hundar med smittan, år 2006 visade sig 17 hundar vara drabbade och under första delen av 2007 (andra halvårets statistik är ännu inte klar) hade 12 individer ådragit sig smittan. Inte särskilt höga siffror kan man kanske tycka, med tanke på de hundratals hundar som årligen passerar genom tullen.
Christine Leijd tror att man i föreningarna drar sig för att rapportera de sjukdomar som faktiskt upptäcks.
-Det förekommer listor på ”vänliga veterinärer” och interna tips om vart man ska vända sig vid problem. Man har lärt sig att inte anmäla anmälningspliktiga sjukdomar som leishmania då det ser illa ut i statistiken, utan medicin skickas istället ifrån ursprungsländerna vilket ger ett mörkertal av insjuknade hundar i landet.
Ägare till importerade gatuhundar, hundförmedlingar samt vissa veterinärer anser att det ofta finns en överdriven skräckbild gällande sjukdomar och deras skadeverkningar som målas upp av svenska myndigheter. Man pekar på okunnighet och fördomar och ibland nämns även ordet rasism. Lotta Gunnarsson, veterinär på Agria, tycker inte att oron är obefogad.
-Det är inte fråga om skrämselpropaganda. Flera av dessa sjukdomar är allvarliga och går inte att bota. I bästa fall kan man hålla några av sjukdomarna under kontroll men oftast till priset av ständig eller upprepad medicinering och upprepade veterinärbesök. I sämsta fall blir hunden så sjuk att den dör eller måste avlivas.
Kent-Erik Binnermark är en av de veterinärer som tycker att den svenska försiktigheten ibland tar förstora proportioner, särskilt när man pratar om leishmania.
-Det går att leva med leishmania. Bromsmedicinerna fungerar ofta bra och hunden kan bli kliniskt frisk och leva ett normalt liv. Och risken för spridning är mycket liten.
Johan Beck-Friis, informationschef för Sveriges Veterinärförbund, tycker att dessa argument är missvisande.
-Det stora flertalet av de drabbade hundarna blir aldrig bra. Bromsmedicinerna är dyra och man måste ge dem kontinuerligt. Det är en nödlösning och kräver att man är uthållig och har mycket pengar.
Carina Markinhuhta tycker man kan jämföra debatten om hundsjukdomar med den som fanns om hiv och aids.
-I Sverige antar man att det är en blodsmitta som smittar från en individ till en annan men det finns inget påvisat fall där detta har hänt. I länder där myggan finns har man konstaterat att den smittar genom myggan, men här tror man inte på det. Forskningen leder förhoppningsvis i framtiden till att man kan gå efter fakta och inte antaganden. Men idag finns inget som visar att vi behöver vara oroliga.
När det gäller sjukdomarna finns det en stor brist i kommunikationen mellan hundförmedlingarna och de svenska myndigheterna, menar Christine Leijd.
-Föreningarna söker sig bort ifrån veterinärer som har god kunskap i området men som genom forskning och erfarenhet är negativa till införseln av hundarna. De koncentrerar sig ofta på att bedriva en kampanj mot de myndigheter och hundkonsulter som skulle kunna hjälpa dem att utvecklas. Istället för att ta del av till exempel Agrias siffror bestämmer man sig kollektivt för att försäkringsbolag, veterinärer, hundkonsulter med fler är rasister.
Kan man lita på veterinärintygen?
Innan en hund kan importeras till Sverige måste den genomgå en ordentlig hälsoundersökning, avmaskas och vaccineras enligt gällande svenska införselregler. Förmedlingarna på plats i landet anlitar lokala veterinärer som utför testen och som därmed ger sitt godkännande till export. Sverige är känt för att ha striktare krav än många andra länder, men kan man verkligen lita på att intygen inte skulle kunna vara förfalskade? Trots att det idag finns en ökad risk för att ”exotiska” sjukdomar kan komma till Sverige har Kent-Erik Binnermark förtroende för adoptionsförmedlingarnas säkerhetsåtgärder.
-Jag tror inte att det är så många som vågar riskera någonting. Hundarna blir noggrant vaccinerade och testade innan de kommer hit. Visst kan det förekomma slarv, men det förekommer främst vid smuggling, menar han.
Christine Leijd är av annan åsikt. Hon anser inte att man kan lita på att veterinärerna utfärdar intygen på ett korrekt sätt, efter svenska mått mätt.
-Det handlar inte om att veterinärer i andra länder har en sämre kompetens utan om att de som samarbetar med hundhem med flera hundra hundar själva har intresse av ett konstant flöde av hundar. Många intyg skrivs ut rutinmässigt och det förekommer att falska tester skickas in.
Att föreningarna skulle vilja samarbeta med veterinärer som fuskar med testerna ser Carina Markinhuhta på ADA ingen poäng med. Om man skulle ha ett falskt intyg när hunden kommer till Sverige skulle man ändå åka dit på första kontrollen, menar hon.
-Var ligger vinningen för oss som organisation att ta hit hundar som inte är friska? Hundägarna skulle begära skadestånd från oss och vi skulle få lägga ner verksamheten. Vi kan inte lämna garanti för att hundarna är helt friska men vi gör allt som står i vår makt för att hundarna ska få komma in i landet, säger Carina.
Socialisering
En hund som adopteras från utlandet till Sverige blir tvungen att anpassa sig till ett nytt liv i en ny kultur med nya människor. Att det innebär påfrestningar för en hund håller nog de flesta med om – hur svår anpassningen blir råder det dock delade meningar kring. På Jordbruksverket betonar man vikten av ägarens personliga ansvar när den köper en hittehund och menar att man måste vara beredd på att hunden kanske kommer kräva mer socialisering och miljöträning än andra hundar.
Johan Beck-Friis framhåller att hunden kan ha mentala problem som inte upptäcks innan den hamnar i ett svenskt hem.
– Att många gatuhundar är rädda för barn kan bero på att barn i hemlandet ibland
kastar sten på dem. Stress, ängslan och beteendestörningar på grund av byte av levnadsförutsättningar, ny miljö, diverse undersökningar och behandlingar och inte minst en lång resa kan också förekomma, säger han.
Carina Markinhuhta på ADA håller inte med om att hundarna skulle bli traumatiserade av att föras till Sverige.
-Det finns inga som helst bevis för att de hundar som kommer hit skulle få ett sämre liv här. Som organisation är det viktigt för oss att bete oss bra för att inte bekräfta folks myter, som att vi tar hit hundar som kommer ställa till problem genom sjukdomar eller att de är opålitliga och aggressiva.
De hundar som kräver lite mer arbete placerar ADA enbart i hem som är beredda att ta det ansvaret, enligt Carina. En del hundar som behöver mer social träning tränar de i Spanien innan de kommer hit. Skulle en hund ändra beteende erbjuder ADA alltid att ta tillbaka hunden och förmedla en ny hund. Och om hunden behöver en längre utvärdering tar de hit hunden som jourhund först och rehabiliterar den.
Lokal hjälp
En fråga som ofta ställs till hundföreningarna är varför man inte kan hjälpa till lokalt på plats istället för att ta hundar till Sverige; skulle det inte vara mer hållbart i längden?
-Vi har inget att komma med, vi har ingen tyngd i landet, säger Carina Markinhuhta. Hur skulle vi kunna påverka?
Föreningen som ADA samarbetar med på plats i Spanien arbetar dock förebyggande genom kastrering och information och i Sverige skänker man pengar till dessa projekt.
– Jag tror att vi kan jobba på sikt och påverka Spanien att ta hand om sina hundar, men vem ska ta hand om de hundar som lever här och nu? Om alla hjälper en liten Carlos kan många hundar bli hjälpta, säger Carina.
Svenska hittehundar
Men i Sverige då, det finns väl hundar här hemma som också behöver hjälp? Carina berättar att man inom föreningen även omplacerar svenska hundar om man anser att de uppfyller deras kriterier:
-De ska vara möjliga att placera i vanliga svenska hem hos människor med normalkunskap om hundar. De hundar som annars omplaceras i Sverige är oftast så kallade ”problemhundar” vilket gör att det krävs en specialkompetens hos den som ska adoptera hunden. Men det finns redan jättebra organisationer i Sverige som håller på med det.
En av dessa är Christine Leijds förening Hittehund. Att fler svenskar väljer att skaffa hund från utlandet än på hemmaplan tror hon beror på att svenska djurskyddsföreningar generellt sett är dåliga på sin marknadsföring.
– Och jag tror inte att man är medveten om att vi börjar få liknande problem i Sverige som i andra länder och att det finns en falsk mytbild om att svenska omplaceringhundar alltid har problem som skulle övergå familjens kunskap.
Råd till hundköpare
Läser man Jordbruksverkets och SVA:s rekommendationer till personer som vill köpa hund från utlandet inser man ganska snart att de nästan är omöjliga att följa; att kräva att få träffa hunden i dess hemmiljö och att inte köpa genom en mellanhand, eller att inte köpa en hund från en ”undermålig miljö”. Lotta Gunnarsson på Agria är medveten om att råden kan kännas orealistiska men tycker att de i sig är bra. Som köpare har man dock väldigt små möjligheter att ta reda på fakta kring den hund man ska adoptera, man kan bara hålla tummarna och hoppas att hunden är frisk, menar hon.
-Det viktiga är att de som bestämmer sig för att adoptera är så medvetna som möjligt om de risker de tar. Även om adoptionsförmedlingen själva tror att den hund de levererar är fullt frisk kan det senare visa sig att den trots allt bar på en infektionssjukdom som visar sig bli så allvarlig att hunden kanske måste avlivas.
Kent-Erik Binnermark råder en blivande hundägare att inte ha för bråttom.
-Var beredd på att vänta tills alla papper är klara. Hör dig för med andra som adopterat och be om rekommendationer från dem. Kolla att alla papper stämmer, att alla prover tagits och att stämplarna finns.
För Christine Leijd handlar det inte längre om att råda utan endast avråda.
-Jag har ändrat min uppfattning sedan många år tillbaka och sorgligt nog förstärks den negativa bilden av alla kontakter vi har som svensk omplaceringsförening där vi får städa upp efter många intagna gatuhundar som ofta saknar ett skyddsnät när de väl har landat, säger hon.
Text: Ingrid Hedman frilansjournalist
