Djupt inne i norra Värmland arbetar hängivna människor natt och dag för att
rädda katter. De lyckas. Varje vecka löser de akuta fall.
– Nu ska Luna visa att hon kan klättra i träd och plocka äpplen! Häng med!
Smidiga rödpälsade Luna tar ett enkelt skutt upp på den skrovliga stammen. De vita tassarna rör sig snabbt över grenarna. Hästen Polar, 16 år, hör vad som är på gång och kommer lunkande mot trädet. Han är Annas häst och går fritt i den stora trädgården. Framför oss breder Frykens djupa vatten ut sig och de blånande bergen höjer sig bakom.
– Du ser de nedersta grenarna; där finns inte ett enda äpple kvar. Det är så högt Polar själva kan nå! säger Anna medan de gröna äpplena dunsar ner rakt framför mulen på Polar som sällat sig till oss. Samarbetet är fulländat! Luna slår ner äpple efter äpple med framtassarna.
Vi har precis anlänt till Anna Larsson i Lysvik. Här är hon uppväxt. Hon tillhör Djurskyddet Norra Värmlands styrelse, är föreningens sekreterare och hennes hem på denna vidunderliga plats utgör ett av deras fyra fasta jourhem.
– Där borta på andra sidan skogen några mil bort bor jag, pekar Felicia Hellinge, också hon styrelseledamot, samt föreningens kassör och jourhem.
Under hennes huva kikar en luddig päls fram.
– Vi kallar honom Lillen! Han är tre veckor och kom i går. Jag fick ett larm att någon hade tagit in honom.
På platsen där personen hittat Lillen hade också en kattmamma och ungar skymtats. Men mamman blev rädd och gömde de andra ungarna.
– De lämnade Lillen på veterinärstationen, vi hämtade honom och han har levt vid min hals sedan i går. I kväll ska vi sätta ut fällan, för att försöka få tag i hans mamma och syskonen, säger Felicia.
– Folk vill väl men ibland blir det fel. Här hade det varit bättre att inte ta en av kattungarna utan ringt om hjälp så att vi kunnat fånga in hela familjen. Ungen behöver sin mamma, säger Anna.
Både hon och Felicia arbetar inom vården, de är kollegor i Sunne kommun. Turligt nog har Felicia en ledig dag framför sig och dagen därpå tar hennes mamma hand om både hennes hundar och Lillen.
– Annars hade det aldrig gått. Förlåt förresten om jag verkar lite virrig, jag har varit uppe en gång i timmen hela natten och gett honom ersättningsmjölk ur nappflaskan.
– Sömnbristen är det värsta. Den kommer man inte runt, äta kan man hoppa över men sova måste man till slut, säger Anna, som också haft åtskilliga kattungevaknätter genom åren.
– Anhöriga är guld värda. Jag tror inte att vi hade fått ihop det annars.
– Nej, det hade inte gått och inte utan våra grannar heller, de hjälper ju till väldigt mycket. Rycker in då och då om vi ska iväg.
Flera av katterna som bor i deras jourhem behöver medicineras.
– Det är inte bara att tömma kattlådorna och ge dem foder, utan många av dem ska få läkemedel regelbundet flera gånger per dag.
De mest krävande katterna tar de fyra styrelsemedlemmarna själva hand om.
– Vi vill inte lägga det ansvaret på våra fristående jourhem. Sen är det inte heller så många som vill ta emot en katt om det innebär många resor in till veterinären, medicinering och pyssel – och det förstår jag verkligen. Det får inte bli för tungt att vara jourhem!
Larm som Lillens kan inträffa när som helst och de är ständigt beredda på att rycka ut.
– Har han fått igång magen? frågar Anna Felicia, som håller honom i sin hand.
– Så små kattungar kan inte kissa av sig själva utan är beroende av att mamman sätter igång reflexen. Vi får stimulera ungarnas förmåga att kissa genom att massera lite.
– Den är igång. Nu kurrar det lite i den också!
Båda blev invalda i styrelsen för några år sedan. Tillsammans med ordföranden Johanna Libäck och ledamoten Manon Fransen, utgör de stommen i föreningens verksamhet.
– Vi som bor här ute på landet har ju turen att vi ofta bor i villor eller på gårdar där det faktiskt går att ta emot många katter som jourhem. Jag har ett rum som karantän på övervåningen och ett avskilt rum för de nya på nedervåningen. I de andra rummen kan alla de andra vara. Och sängen delar jag med sju katter, säger Anna och skrattar.
Tack vare deras rymliga boenden med stora tomter för katterna att ströva runt på finns inte behov av ett katthem.
– Det skulle nästan bara innebära merarbete. Vi täcker Sunne, Torsby, Filipstad, Hagfors och Munkfors kommun – tack vare att vi i styrelsen bor utspridda här i norra Värmland. Skulle vi ha ett katthem hade det blivit väldigt långt för några av oss att åka dit, det hade krävts en helt annan uppslutning av volontärer och planering, framför allt hade det inneburit betydande merkostnader för hyra, vatten och el. Nu blir det inga extra kostnader i och med att vi har egna hus.
Lillen har slumrat till vid Felicias hals. Hon stöttar hans rufsiga huvud med ena handen. En bil svänger upp på gårdsplanen och parkerar mellan stallet och trädgården. Det är Christoffer Andersson, som är här för att besöka en katt som han vill adoptera. Det är Mumlan, lilla Eivors mamma, uppe på ovanvåningen.
– Att hon är en äldre katt passar mig perfekt, säger Christoffer och ger sig uppför trappan tillsammans med Felicia.
– Eivor får vara här ute och socialisera sig med oss och de andra katterna, säger Anna, och nickar åt den unga katten som nyfiket inspekterar ljusstakarna på soffbordet.
Ofta berättar djurskyddsföreningar om hur svårt det är att få gamla katter adopterade.
– Det har vi aldrig märkt. Tvärtom! Här vill folk väldigt gärna ha just dessa katter. Jag vet inte riktigt varför.
Samtidigt går inte alla katter att adoptera ut direkt. De får bor kvar i styrelsemedlemmarnas hem.
– Jag har Billie, hon var i så dåligt skick när hon kom. Hon är döv, hade polyper i örat och öroninflammation. Vi kan ju aldrig adoptera ut katter som inte är helt friska.
Anna flyttade in i detta hus för fem år sedan. Hennes ena katt hade precis gått bort och hennes andra, Zeke, ville få en kompis.
– Då dök Rocky upp i Facebookflödet från Djurskyddet Norra Värmland och jag föll ju direkt! Han var redo för adoption. Jag var inte medlem men mer än redo att adoptera Rocky.
I samma sekund strövar en lejonlik katt med yvig man majestätiskt in i köket.
– Här kommer han! Rocky vet när man pratar om honom. Du är anledningen till att vi sitter här, Rocky!
Han är från Tyskland, kom till norra Värmland genom ett par som flyttat hit. Lika plötsligt som de kom bestämde de sig för att flytta utomlands.
– Då drog de och lät Rocky och sin andra katt vara kvar. När de nästa personerna som skulle hyra huset kom dit larmade de om att det fanns två katter där som inte verkar må så bra.
Rockys långa päls var tovig, huden var skadad och hans obehandlade öroninflammation hade blivit kronisk.
– Den har gått in i mellanörat, han har vätska därinne, så han går på livslång kortisonbehandling. En kvarts tablett om dagen. En gång om året måste vi testa honom så att han inte fått diabetes, vilket kortisonbehandlingar kan få som följd.
När det är varmt blir han liksom svampig i huden och ligger och drar bort sin päls. När det är sommar kommer han själv och vill bli rakad, han spinner och njuter.
– Han älskar alla och har ett så varmt sätt. Också mot nya katter. Det är så terapeutiskt för skygga katter att någon är så välkomnande och gullig mot en direkt. Han fräser inte, har inget revirtänkande och han är den som sätter stämningen här. Alla tjejkatter är kära i honom och stryker sig mot honom. Alla killar bara gillar honom.
Christoffer Andersson kommer nerför trappan. Mötet med Mumlan gick bra. Båda gillade varandra. Anna bestämmer att de ska höras av i veckan igen.
– Det kommer att bli bra! I så här små byar känner alla alla och jag har kollat upp honom lite i förväg. En superbra person, säger hon och ler.
Nyligen höjde de priserna för att adoptera en katt.
– Det känns lite riskabelt att göra det, men samtidigt är det viktigt att visa kattens värde på så sätt och trots allt få in lite mer pengar till föreningen så att vi kan fortsätta hjälpa fler katter.
Nu kostar en vuxen katt 2 000 kronor och en unge 1 500 kronor. Adopteras två kattkompisar blir det 500 kronor rabatt. Alla katter är kastrerade, id-märkta, registrerade, vaccinerade och avmaskade när de adopteras.
– Det är en självklarhet för oss som djurskyddsförening för att kunna ge alla katter de bästa förutsättningarna för ett bra liv.
Deras samarbete med länsstyrelsen fungerar bra. De har inga avtal, det skulle bli för krävande att på deras uppdrag rycka ut med fällor och fånga in katter. Men så ofta det bara går ställer de upp när länsstyrelsen ber om hjälp. Själv möter de också ofta mycket hjälpsamma människor.
– Värmland är ju stort och vi har inte volontärer överallt. Om vi fått in ett larm om en katt och vi åker ut med fällan så måste den vittjas minst var sjätte timme. Ibland kan det vara flera mil hemifrån och då ber vi ofta den som ringt in eller grannarna om hjälp att hålla koll på fällorna. Ingen säger nej. Tvärtom, alla är så hjälpsamma och engagerade! Det värmer.
– Vi har fått flera nya medlemmar på det här sättet också!
Att Anna och Felicia har yrkesutbildningar inom vården och lång erfarenhet av att möta människor i kris har de stor nytta av i föreningen.
– Inte minst att vi kan ge mediciner till katterna, men också ha en förståelse för att saker och ting kan gå fel i livet. Det är inte vår sak att döma någon, men det är inte heller vår sak att gå med på något som vi vet riskerar katters hälsa för att någon som bevisligen inte klarar av det vill ha katter.
De berättar om fall där större kattgrupper som farit illa hos sin ägare hämtats in och genom länsstyrelsen har katterna skrivits över på dem. Flera månader senare kan den tidigare ägaren ångra sig och vilja ha tillbaka katterna.
– Det blir väldigt krävande samtal och i en redan ganska pressad tillvaro känns det extremt tungt. Men vi är noga med att aldrig göra något utan att ha lagen på vår sida.
Ett stort problem är om en person med djurförbud i sin gamla kommun flyttar utan att folkbokföra sig på den nya adressen. Länsstyrelsen får då inte reda på djurförbudet. Om det rör sig om en så kallad djursamlare kan misären fortsätta.
– Vi har nyligen räddat över tio katter i ett sådant fall. Det är polisanmält och åklagaren förbereder åtal. Katterna har farit extremt illa: Allergier, öronskabb, munproblem, kattsnuva. Vi fick lägga 25 000–30 000 kronor per katt och gick väldigt minus. Men alternativet var att länsstyrelsen avlivar dem.
Ute vid trappan står en av föreningens fällor. Den kommer Felicia att ta med sig när hon körs hem med Lillen under huvan för att överlämna övervakningen av honom till sin mamma. Förhoppningsvis blir det läge att åka ut med fällan till platsen där Lillen hittades.
– Det hade betytt så mycket att hitta mamman. Vi kan göra mycket, men inget kan ersätta en kattmamma. Ungarna behöver henne.
Rocky har gått upp och lagt sig i Annas säng. Nere i vardagsrummet kurar Luna ihop sig i kattbädden bredvid soffan. Lillen sover under huvan och Billie lutar sig mot Anna.
– Jag vet inte vad jag skulle gjort utan katterna. De betyder minst lika mycket för mig som jag gör för dem, säger Anna och ler.
Dagen efter plingar det till i mobilen. Ett sms från norra Värmland väntar:
”En liten uppdatering; kattmamman med
de två bebisarna har nu blivit infångade
och kommer alldeles strax återförenas
med Lillen du träffade här.” skriver Anna.
Tre katter till kommer nu att få nya liv. Tack vare Djurskyddet Norra Värmland. Som förmodligen redan är ute på nästa larm.
DJURSKYDDET NORRA VÄRMLAND
Ideell förening som hjälper hemlösa djur. De är politiskt obundna: ”Vi lägger all tid på att
hjälpa de djur som behöver oss just nu.”
Antal medlemmar: 52.
Jourhem: 4 fasta och 20 volontärshem.
Så många katter togs emot 2025: 64.
Så många adopterades 2025: 42 katter.
Finansieras: Gåvor, sponsring och medlemsavgifter.
Text & foto Katarina Hörlin
