Tema: Avlad för extremer

Sharpei_Avel_Large_webb

Dela artikeln:


De flesta hundraser dras idag med genetiska sjukdomar. Tävlingshundarnas extrema utseende vinner priser, trots att det är kopplat till lidande. På senare år har ansträngningar gjorts för att vända trenden, men är det uppfödare, domare eller kennelklubb som ska dra huvudlasset?

En svag hunddoft fyller den jättelika Nordichallen utanför Sundsvall. Det första som slår besökaren är ordningen. För någon som är van att se två hundar hälsa på varandra under tumultartade former så fort de möts på en parkstig är det ett mysterium hur flera hundra djur kan hålla sams. Men rashundarna som tävlar i Västernorrlands Kennelklubbs Midnordic International Show är vältränade. Det märks när de poserar för fotografer, och när de leds runt i de olika ”ringarna” för att bedömas av domare.

Diana Mosesson från Malmberget står bredvid ring 13 med Otto, en tretton månader gammal chow-chow. Domaren, inbjuden från Finland, har precis gett Otto en tredjeplats i sin kategori. Diana Mosesson ser nöjd ut. Hon hoppas att vinsten ska leda till att Otto blir eftertraktad som avelshane.

– Det höjer statusen, och kanske parningsavgiften. Han har nyss blivit kollad på och fotograferad på parkeringen, så vi får väl se.

Otto glänser i sin gyllene päls och ser otroligt välmående ut. Men skenet kan bedra. Rasen har avlats hårt i över ett sekel för att nå fram till sitt säregna utseende. Extrem inavel har lett till att den är en av de raser som drabbats hårdast av genetiska sjukdomar. Ledproblem, höftproblem, immunologiska sjukdomar, mag- och tarmcancer och dövhet drabbar många av Ottos artfränder.

Diana Mosesson berättar att han ska höftröntgas. Hon hoppas att inget ska dyka upp i undersökningen.

– I värsta fall kan det bli avelsförbud.

De flesta hundraser idag dras med olika genetiska sjukdomar eller defekter. Några är mer drabbade än andra – Svenska Kennelklubben listar 47 raser i olika riskgrupper, där sju tillhör den högsta riskgruppen. Kortnosiga raser som engelsk och fransk bulldog och pekingese drabbas oftare än andra av andningssvårigheter. Skallbenet är för ihoptryckt för att mjukdelarna runt andningsvägarna ska få plats. Bulldoggar kan inte längre föda naturligt – 86 procent av engelska bulldoggar förlöses med kejsarsnitt. Cavalier King Charles spaniel löper risk att drabbas av syringomyeli, en extremt smärtsam kronisk nervsjukdom som uppkommer då hjärnan är för stor för skallbenet. Rhodesian ridgebacks främsta kännetecken, en kam eller ”ridge” på ryggen, är egentligen en genetisk mutation som kopplas ihop med ökad risk för hudsjukdom. Flera raser har problem med ögonen, antingen på grund av infektioner eller att ögonen i värsta fall trillar ut ur ögonhålan när hunden anstränger sig. Den ökade sjukdomsrisken syns hos försäkringsbolagen, som ofta har en högre premie för vissa högriskraser.

På plats vid en av ingångarna finns Ulrik Hagevi och Åse Fjeldstad. De är veterinärer och har jobbat med hundutställningar i flera år. Varje hund ska kontrolleras så att den inte bär på smittsamma infektionssjukdomar.

– Det är inte ovanligt att det blir ett utbrott med virussmitta efter utställningen. Men det har varit en väldigt bra dag och vi har inte hört så mycket hosta i hallen, det är ett gott tecken på ett bra hälsoläge, berättar Ulrik Hagevi.

Det ingår inte i arbetsuppgifterna att kontrollera om djuret bär på genetiska sjukdomar. Men de är väl medvetna om problemet.

– Det är viktigt att avla mot det. Men det är besvärligt då rasens utseende drar med sig vissa grejer. Nästan ingen ras idag klarar sig själv när de är så avlade. Hundar med mycket päls måste klippas, hundar med mycket hud måste tvättas. Det är ingen hund i naturen som ser ut så.

Ulrik Hagevi och Åse Fjeldstad menar att kennelklubbarna och uppfödarna har ett stort ansvar. Kennelklubbarna måste informera om problemen, och uppfödarna måste vara ärliga om riskerna när de säljer valpar till nya hundköpare. Förutom känslorna i att se sin hund lida kostar det mycket pengar att hela tiden behöva behandla problemen.

I augusti 2008 slog den brittiska dokumentären Pedigree Dogs Exposed ned som en bomb i rashundsvärlden. Bilder på hundar som skakade i smärtsamma spasmer, hade andningsproblem eller fick epilepsianfall skapade en mediastorm. Trots att dokumentären anklagades för att vara ensidig blev den prestigefyllda engelska hundutställningen Crufts av med sponsorer, och BBC vägrade att sända den.

Uppmärksamheten tvingade den brittiska kennelklubben att ta tag i problemen. Nya regler infördes till 2012 års utställning. Från och med nu ska vinnarhundar från de femton mest drabbade raserna kontrolleras av en utomstående veterinär innan de får ta emot priset, så att de inte visar synliga tecken på hälsoproblem. Reglerna är till för att hindra hundar med extrema utseenden att vinna tävlingarna, och ledde i år till att bland annat pekingesen och den engelska bulldogen diskvalificerades.

Svenska kennelklubbens ordförande, Nils Erik Åhmansson, tycker inte att den metoden passar för Sverige.

– Vi börjar nerifrån och upp. Det är väldigt viktigt att klubben för en specifik ras är med på detta. Den frivilliga vägen, det är typiskt svenskt, man blandar in alla berörda parter. Jag tror inte heller att våra veterinärer är så intresserade av att stå och göra det här på en utställning. Vi ska klara det här utan det. Men ge oss ett antal år, det här är inte gjort på en kafferast.

Svenska kennelklubben införde år 2009 sina så kallade särskilda rasspecifika domaranvisningar, SRD, som ett komplement till de rasstandarder som domarna dömer efter. Tanken är att rasens särart ska bevaras, men inte på bekostnad av dess hälsa.

Nils Erik Åhmansson berättar att Svenska kennelklubben arbetar för att SRD även ska antas i andra europeiska länder. Utländska domare får en tydlig genomgång av anvisningarna innan varje utställning.

– Om det skulle visa sig att en domare struntar i det här, då ringer vi upp och säger att det här är i strid med de bestämmelser som vi har gett ut. Då får vederbörande svårt att få en inbjudan till Sverige igen, säger han.

Arvid Göransson har arbetat som domare på hundutställningar i nästan tjugo år. Han är positiv till kennelklubbens domaranvisningar.

– Det slog igenom väldigt bra. Då blir domarna lite modigare. En del har väl aldrig uppmärksammat det tidigare. Det är ett väldigt bra initiativ.

Om rasstandarderna som domarna dömer efter ändras återstår att se.

– Varje ras hemland äger standarden och det är bara de som kan ändra den. Men om tio år kanske det slår igenom, det tar tid.

Arvid Göransson berättar att det även kommit riktlinjer från FCI, Fédération Cynologique Internationale, som är rashundsvärldens internationella samarbetsorgan.

– Nu ska domarna premiera vad man tror är ett framtida avelsdjur.

Domarna sätter poängen. Men Arvid Göransson anser ändå att det är uppfödarna som har ansvaret för att hindra genetiska sjukdomar. Svenska kennelklubbens verktyg för uppfödare kallas RAS, rasspecifika avelsstrategier. Där finns riktlinjer för hur aveln ska bedrivas för att bekämpa sjukdomarna.

Agneta Österberg från Mörsil i Jämtland föder upp shar pei-hundar i liten skala. Rasens kännetecken är de stora hudvecken, som ofta leder till hudsjukdomar. Den överflödiga huden i ansiktet kan även skada ögonen då vecken viks inåt och skaver mot hornhinnan.

– Vi följer rasprogrammet för shar pei. Något smalare nos och mindre rynkor, det är framtiden, säger hon.

För att få in hälsosammare gener importerade Agneta Österberg en hane från Spanien med lite smalare nos och större ögon, som hon parade med en av sina tikar. Resultatet blev Tindra, som står med matte bredvid ringen där hon nyss har tävlat. Till skillnad från många shar pei-hundar har hon ännu inte behövt göra några ingrepp runt ögonen. Den utländske domaren tyckte visserligen att Tindra såg hälsosam ut, men hade hellre sett en mer traditionell, kraftigare nos.

– Han sa att hunden var sund och det är ju jättekul. Domaren säger att nosen är för smal, trots att det är positivt för hunden. De har inte ändrat rasstandarden till smalare nos. Men det här är ju framtiden, och då får man acceptera att hamna lite i skarven, säger Agneta Österberg.

Läs mer: ”Det måste till en förändring i folks tankesätt”
Läs mer: Kennlar fick uppfödningsförbud

 

Micke Hanås

Vikarierande redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Hund, Okategoriserade. Bokmärk permalänken.