Grisar och hundar är egentligen ganska lika varandra. Att vi ser olika på djur är inte kopplat till djurens faktiska behov. Det säger Lena Lidfors som är professor i etologi, läran om djurs beteende, på Sverige Lantbruksuniversitet.
Även om vi har avlat på grisar och kor så innebär inte det att de skulle vara vana att leva i ett stall. Alla djurslag föds med en beteenderepertoar och ett behov av att utföra vissa beteende i vissa situationer. Det säger Lena Lidfors som är professor i etologi på
Sveriges lantbruksuniversitet och som bland annat forskat på nötkreaturs beteende, hur berikning kan minska onormala beteenden hos kaniner, råttor och minkar, och hur man kan mäta positiv välfärd hos lamm och grisar.
– Grisar till exempel, är nyfikna, undersökande djur som lever i en social grupp. De vill böka, undersöka sin miljö och tugga på saker. Om de inte har något att böka i eller tugga på, så kan de försöka böka i betongen och tugga på rör eller sina kompisar eller vad de får tag i.
Så även om vi avlat på individer som har passat för att vara i fångenskap, så har de kvar sina naturliga beteenden. Det har bland annat gjorts studier av grisar som släpps ut i stora hägn.
– De har då visat sina naturliga beteenden väldigt fort. De bygger till exempel bo ute i skogen och föder sina grisar där och efter en vecka tar de med sig griskultingarna till flocken. Så beteendena finns där, men de undertrycks när de hålls i stallar eftersom det inte finns någon möjlighet att utföra dem.
En sugga som ska grisa vill bygga ett bo och ger man henne halm i boxen då kommer hon att bygga ett bo så som hon hade gjort i skogen.
– Ger man henne inte någon halm, då blir hon stressad och orolig och tuggar mycket på rören och det kan ge effekter hur hon mår psykiskt och hur väl hon tar hand om kultingarna.
Går det att anpassa djuren till miljön, till exempel avla fram en gris som skulle trivas på betong?
– Det skulle vara väldigt svårt. Man skulle kunna minska visst beteende. Men när man avlar bort vissa egenskaper, då vet man inte vad man får istället. Till exempel när det gäller mink har man försökt avla bort stereotypier, alltså när djuret rör sig i ett upprepande mönster på grund av stress. Man har då avlat fram en lugnare mink men då har det visat sig att det finns risk att de blir sämre mödrar för att de är mer avslappande och inte bryr sig lika mycket.
För 30 år sedan pratade man inom lantbruksforskningen om att försöka anpassa djuren till miljön, det vill säga att man skulle avla dem till att trivas i en liten fyrkantig box där de bara hade sin mat och vatten.
– Den tanken har dock ifrågasatts mycket, för ska vi människor ta oss den friheten att avla fram djur som är som robotar? Kycklingbroiler är ett bra exempel på hur extremt det kan bli, när man avlar dem för så hög tillväxt att de bara måste äta och växa. Sedan måste man slakta dem tidigare än förut, annars klarar inte benen att bära kroppen.
Även om varje djurslag utvecklat sina egna behov, anpassat till olika nischer i naturen finns inget djur som är anpassat till ett liv i en liten och oberikad slaktsvinsbox. Lena Lidfors tycker inte att det finns några skillnader i djurens grundläggande beteende som motiverar till att vissa djur hålls till produktion och andra till sällskap.
– Vi har haft gris och ätit dem i 8 000 år och samma med nötkreatur. Hur vi håller djur bygger mycket på traditioner och det är alltid svårt att bryta en tradition.
Lena skulle gärna se att etologin fick ett större inflytande och tar kalvars sugbeteende som exempel på hur man fortsätter hålla djur på ett traditionellt sätt fastän studier pekar på att förändringar skulle behövas. I konventionella mjölkostallar tas kalven från kon och istället för att dia får kalven mjölken i en hink.
– Om man ger mjölken i en hink så suger de istället mycket på varandra därför att mjölkintaget sätter igång ett sugbehov hos kalven som den måste få tillgodosett. Man kan ge den sugmöjlighet med spene i hinken eller fast spene i boxen. På ekologiska gårdar är möjligheten att suga i anslutning till mjölkintaget ett krav, men inte på konventionella gårdar.
Kalvarna kan bli så fixerade att suga, berättar Lena, att de kan börja dricka urin på tjurkalvar och om de hålls utomhus och det är kallt kan de få frostskador där de blir sugna på.
Lena tror att förändringen till stora gårdar och produktionsenheter har förändrat vår syn på djuren.
– I det gamla bondesamhället hade vi kanske några kor, några höns och grisar, de var en väldigt viktig del av gården och de var individer även om man var medveten om att man sedan skulle slakta dem och äta upp dem. Nu har man flyttat djuren så långt från oss människor. Jag ser problem med de stora gårdarna där varje individ bara blir ett nummer, när man inte ser till individen. Man kan jämföra skillnaden med hundar. Man har några hundar, som har namn. Grisar sätter vi in tio och tio i boxar.
Många ungdomar idag är omedvetna om hur produktionsdjur hålls menar hon och när de via media får reda på hur de behandlas och hålls så är det många som avstår från att äta kött för att de tycker det är hemskt hur djuren hålls.
– Jag skulle vilja se att det är lönsamt att fortsätta driva familjejordbruk så att skolungdomar fick komma ut på gårdar och se hur djuren hålls och då få en annan förståelse
